MadrIda

Solig livsprognos med plötsliga regnskurar

2009-08-19T06:53:00.000-07:00

Så kom den igen

grävde sig in

under skinnet nånstans

där huden var mest

genomtränglig

sårbar

spred sig som en

tyngd i

bröst i ögon

mage leende

väderlekens

kombinationssymbol

moln-sol-regndroppe

som kan bli

ösregn

där ensam söker skydd

förgäves

efter att ha negligerat

ofarliga droppar

på solskenspromenad

Cyklar leende

längs kajen möter

mänskor jag vill

får vara

nära, dela med

känner nån tror

på mej

jag kan göra nåt

behövs

dansar fram min iver

skapar platser

som är mina

Men inget hindrar

stunderna då

tyngden kryper

igenom drar ner

överrumplar

mej

någon kanske

inte dök upp

något kanske

inte gick som jag trodde

blev symbol för

allts förgänglighet

något kanske

var så fint

jag ville dela det

men inte

kunde

men allt kanske

tillochmed

gick som någon

tänkt det skulle

och ändå

öser regnet

i mitt bröst

mina ögon

ibland

även

i det nya livets

soliga väderprognos

I mötet med historien och framtiden

2009-07-23T15:27:00.000-07:00

Måste bara konstatera i all sin enkelhet, att den här korta tiden i Åbo har varit precis vad jag behövde just nu. Mycket mer rätt än jag kunde föreställa mig vid avskedet i Spanien, då en värld åter skulle lämnas och packas ihop i asken, ni vet.

Har fått komma till något bekant, tryggt, med vänner som förstår mig precis i min föränderlighet, som dyker in i min stämning och delar den med mig, tätar skyddsnätet efter en tid av glesare maskor i Madrid långt från min bas.

Dessutom har det, i motsats till vad många tror när man talar om att tömma sin mammas lägenhet, varit en fin resa till min historia och bakgrund, som fått vävas starkare samman med min mammas. Jag har grävt i skrymslena i hennes skrivbordslådor, sett på foton från hennes ungdomstid, läst gamla brev och våra lappar till varandra. Jag har valt bland hennes saker det jag vill spara för att minnas och ha med mig senare. Jag har läst oändligt många artiklar, protokoll, intyg, material som handlar om hennes stora engagemang för jämnställdhet och att vara kvinna i en mansdominerad yrkesbransch, och för svenskan i Finland – ett språk hon själv inte föddes till utan valde att identifiera sig med. Jag har fått vara nära henne och lära känna henne bättre, sidor jag förstås känt till, men kanske nu sett på med andra ännu nyfiknare ögon. Förstått mer och känt en ny sorts, djupare beundran.

Det är klart att denna djupdykning väcker saknad, längtan efter att få dela ännu mer erfarenheter med henne - hjältinnan jag ser upp till och den lilla mänskan som sökt sin väg och hittade den. Men det stärker ändå mer än det tynger. Nu vet jag ännu klarare. Det här var min mamma, min kontext, min solida grund. Sådan här är hon, med mig och i mig.

Att ha gått genom hennes livsverk ger mig möjlighet att bära det vidare, på mitt sätt. En del som minnen, som en fascinerande berättelse om en stark person, men mycket som direkt inspiration, som råd, som lärdomar, som sporre, som uppmuntran, som drivkraft att orka kämpa – för något bättre och rättvisare, och för att själv få vara lycklig. Att se möjligheten att göra något, ta den och tro på sig själv. Att våga bryta mönster och hitta nya vägar och stå för dem. Och mest av allt bara genom att vara den jag blivit med hennes förmåga att ge, förstå, dela med, lyfta och stå i bredd med de som stod henne nära.

Kombinationen av att ha fått mötas med mamma och känna av skyddsnätet av vänner i hemmamiljön har gett mig lugn och styrka. Min bas känns helare och jag känner mig nu redo för att anta utmaningen Helsingfors, forskningsjobb, gradu, andra fritidsengagemang och lite nya mänskor – allez, on est parti!

Oaser på ökenvandringen

2009-07-16T07:55:00.000-07:00

I öknen känns

alla väder tydligare

solen gassar natten

biter kallt

vinden sliter

med en och syner

av oaser lockar med

förtrollande kraft

lovar milda stunder i

lummig grönska

hängmatta

och glittrande källor

Man springer

tappar packning

och väderstreck

dansar av tanken på

mjuk vila

tills palmens konturer

bleknar och törsten

bränner av dansen

Inser sakta livet

är vägen är inte

paradisoas eller

slumrig drömsömn

är vaken vandring är

regn och sol

källor finns gömda

där andra också

stannar

fyller sin flaska

delar på skuggan

Men oasen kan

bara leva

inom mig då jag

inte försöker lappa

förlusten av de gamla

med nya syner

utan låter tidigare

oaser bli palmer

sjöar i

min egen

Blandat + önskelista på lärdomar

2009-06-19T12:19:00.000-07:00

Blandade kommentarer:

- Jag tror inte dans någonsin kommer att sluta ingå som en viktig del av mig och mitt liv. Jag kan gå in trött, sur, ledsen, irriterad på en danslektion eller en brasiliensk bar, och efter 15 min svänger och shakar hela jag och leendet bara spricker upp i mitt ansikte. Senegalesiskt, brasilienskt och mer tål att upptäckas.

- Kommer tyvärr inte att kunna delta i avslutningsuppträdandet med den senegalesiska dansgruppen, men tröstar mig med faktumet att jag skulle varit en av de sex som fått delta för att de kan koreografierna. Orsaken att jag inte kan delta väger också upp grejen, åker med min bästa vän här, Alice från Italien, till Marocko min sista helg innan hemresan.

- Hade några positiva upplevelser med att dansa merengue och bachata och känna mig a gusto med partnern. Men fortfarande har jag svårt att släppa loss med alla som bjuder upp på grund av min avvaktande mur som granskar vem som dansar för att dansa och vem som söker extra närhet.

- I sökandet efter au pair jobb åt Vero på nätet höll det på att gå riktigt illa. Skulle inte juristen och mammas flicka-rollen i mig vaknat hade vi troligen betalat in 500 euro till en fejk agency för att Vero skulle kunna få ett visum snabbt för att åka till en fejk mamma i Kalifornien. Fejkmamman hade sin fejkade f.d. aupair fixad på facebook och allt. Skrämmande och obehagligt att inse att personer man börjat se frmaför sig inte finns. Desillusionerade men ändå mest lättade av att inte gått på det började vi igår om från noll.

- Tycker det ska bli intressant att se vart jag kommer att rikta in mig för eventuella kommande volontärarbeten, både Sydamerika (Brasilien, fast tveksam pga nytt språk igen) och Afrika lockar. Nästa år får utvisa.

Lista på vad jag skulle vilja lära mig (mer) om när jag återvänder, under nästa år eller inom en nära framtid:

dans!
flerspråkighets- och interkulturalitets didaktik – från medvetandegörande teori till hur det kan funka på riktigt
utvecklingsarbete, verktyg för att ev. kunna ge mig in i ”utbildning för alla”-kampen
arbete inom medborgarorganisationer (får se ännu vilka)
säkerhet i lärarrollen
bli mer ekologisk + mindre materialist och sätta in mig mer i processerna bakom det jag konsumerar
sjunga så att jag kunde dra en sång nu och då med en barngrupp på ett läger, liva upp stämningen där det behövs el.likn. INTE under några som helst omständigheter för att bli sångare.
SPRÅK: flyt i rostiga finskan, upprätthålla, utveckla spanskan, kanske pröva portugisiska
teater: använda min kreativitet, få uttrycka sig i roll, ha roligt och få scensäkerhet
och så det mest abstrakta: trygg i mig själv var jag än är och vad jag än gör

Det här är förstås en dröm och vision som aldrig blir färdig och där jag säkert inte ens kommer att påbörja vissa delar. Men det känns bra att ha uttryckt mina önskningar. Kan åtminstone inte klaga på att jag inte har saker jag skulle vilja göra. Som det brukar för mig gäller det mera att fokusera och inte försöka med allt parallellt. En del har femårsplaner eller nyårslöften, det här är min återvändo-nära-framtidsplan.

Om 12 dagar landar jag i Finland. Lite rädd är jag för hemkomstchocken och att tomrummet efter mamma ska slå mig hårt en stund. Men tror nog det rätar upp sig snabbt ifall det gör. Har en lägerjobbsvecka som distraherar och aktiverar mig i början. Och det finns så mycket jag är ivrig på ”hemma” också. Träffa alla er underbara vänner för det första! Hasta pronto cariños!

You took my letters but you ain’t gonna sing my life

2009-06-19T08:52:00.000-07:00

This song is dedicated to the man who took my bag containing my diary:

Du tog mina ord

mina fångade ögonblick

min nedplitade ångest

mina hemligaste drömmar

lyckorus och litenhetskänsla

Du tog de första tecknen

svart på vitt om en förlorad mor

en nyfunnen framtidstro

sammavåglängdsmöten

oförklarade besvikelser

borttappad gemenskap

skyddsnätslängtan

en syster vid min sida

spraktande drivkraft

guldkorn i vardagen

att få vara pusselbit

överväldigande romantik

som nästan dränker

vänskap som lyfter

flyger med över hustaken

jakten på mig själv

i en kappsäck med en hemadress

Men du ville inte åt det

mina ögonblick

gör inte dina bättre

mina sorger lindrar

inte dina

mina solstrålar lyser

inte in i ditt hjärta

Det enda förenande språket

massproducerade tecken

medel för att ta sig fram

utan berättelser

utan uttryck

Dem får du

om du behövde dem så mycket

men fast du har mina ord

blir de aldrig dina

mina minnen

formar mig

också utan de starka toppar och dalar

som de svart på vitt fångade stunderna

skulle erbjudit

Mina ord lever i mig

och det är fortfarande

jag som sjunger min sång

MadrIdas Madrid

2009-05-31T17:36:00.000-07:00

Nu har sistatidsnostalgin börjat. Jag går på min gata i Madrid, förbi dominikanerna som alltid hänger utanför kvartersbaren och internetcafét, de kinesiska sömmerskorna, supermarketen jag alltid går till och kommer fram till gubbarna och gummarna på bänkarna vid plazan intill metron och dragspelsgubben i metron. Jag tycker om våra kvarter, om blandningen av mänskor, enkelheten, livligheten på dagen och tryggheten på natten. Man kan krypa in i dem och slappna av, man kan ge sig ut från dem på upptäcktsfärd i stadens vildare delar.

Jag tycker om att sitta i metron (som jag visserligen nästan hatat ibland när man slösar halva dagen i den) med min musik, dras med så jag knappt kan låta bli att dansa, läsa några sidor i en bra bok, vara på väg för mig själv i staden som blivit min. Jag tycker om måndagar och onsdagar då jag har mina danslektioner. Jag känner äntligen att jag är en i gruppen, att folk räknar med mig där och att dansen blivit ännu mer min sen jag började försiktigt längst bak i salen. Jag känner hur jag blommar när jag dansar, kan inte låta bli att le, så som jag kan göra ofta bara jag hittar mitt element.

Jag tycker om att gå på gatorna i Lavapiés, Tirso de Molina, La Latina. Passera alla mänskor med helt olika bakgrund, liv och drömmar. Dricka marockanskt te, äta indiskt, gå på en spansk copa, känna igen några ord på wolof, känna sig som en främling som passar in, som alla andra. Diskutera framtidsdrömmar med en kompis i en stämning av att allt får va just så där lite blandat, uppsluppet, färggrant, roligt som jag vill se livet.

Jag tycker om att ha massor av små lustiga ställen att gå ut till i Malasaña, med mer eller mindre alternativ musik och mänskor som valt att inte gå till de dyra, kalla neonbelysta pijo-diskoteken. Att dyka in i en värld från en annan, att inte alltid måsta gå till samma plats där de flesta blir ett medeltal av vad de egentligen vill vara.

Jag tycker om parkerna där alla åldrar och socioekonomiska nivåer möts. Där barnen leker, gamlingarna spelar kort eller talar om gamla minnen, familjerna dukar fram söndagslunchen, paren hånglar utom synhåll för familjen de fortfarande bor hos.

Jag tycker om att märka att världen inte behöver vara en instängd trångsynt plats. Att det alltid finns ett val. Att jag kan forma min värld på nytt varje dag.

Jag tycker om att märka att jag nog till slut hittar mina mänskor och händelser var jag än är. Att det finns andra som är intresserade av samma tema, som på kursen om invandring, och som får mig att visa mitt engagemang jag inte direkt kan visa på nya ställen, med nya språk. Att det går att bygga starka bästislika band med någon man känt i bara någon månad.

Jag tycker om att märka att jag kan skapa en nära vänskap och dela med mig av mina viktigaste upplevelser på spanska. Att jag inte längre känner mig hindrad när jag ska fråga om något eller beskriva för mina kämppisar vad som hänt. Att jag förstår vad de berättar utan att tänka på att de talar ett annat språk, att vi hela tiden kommunicerar på ett språk jag inte överhuvudtaget hanterade för 9 månader sedan. Nio månader som för övrigt gått både fort och varit en lång tid – i bemärkelsen förändring och utveckling. Där jag stod när jag kom: utan mamma, utan språk, som nobody och nybörjare, med finska vänner bredvid mig; är någon helt annanstans än där jag står nu.

Jag tycker om att märka att de jag tänker på i Finland inte försvunnit, att de som är viktiga för en finns kvar, om än på olika sätt vid olika tidpunkter.

Jag tycker om att märka att jag kommer upp igen om jag känner mig ledsen. Att jag kan våga låta mig vara ledsen, gråta i metron, sängen eller parken, med vetskapen om att det går över. Att det finns mänskor som bryr sig, var man än är, om man bara låter dem finnas där.

Jag tycker om att komma hem och vara hemma, här. Att gå in till Sandra kl.02 och tala om vad som hänt. Att dela rädslor, sorger, glädje, precis då det dyker upp. Att fastna i samtal om städning eller förhållanden med Vero när man borde läsa. Att trängas i köket och sedan ha sällskap när man äter. Att någon blir glad när man kommer hem, att dela min mat med någon. Att leva med mindre saker och mera mänskor.

Jag tycker om att ha tid att fundera, vara spontan, hjälpa andra och läsa lite mera. Jag längtar efter mer professionella utmaningar, gemensamma projekt med andra, målmedveten utveckling. Är glad att ha haft tid att inse vad jag vill göra och saknar när jag inte gör det. Men jag är rädd för att gå in i stresshjulet igen, den snabba pulsen vid dagens slut som går igenom allt som ännu är kvar att göra. Jag undrar om jag kunde spara lite av min livsstil här. Inte gå in i gamla spår, ta med det att leva som MadrIda gett mig.

Medvetet bortskämd

2009-05-09T09:35:00.000-07:00

Jag har alltid vetat att jag är bortskämd, redan som liten skämdes jag ibland över att jag hade så mycket mer leksaker än vissa av mina kompisar. Men mer än det materiella har det handlat om möjligheterna att göra saker, och uppbackningen för att få mod att göra dem. Någon som stöder en och hejar på en när man börjar en ny hobby eller åker på scoutläger första gången. Förstås spelar de ekonomiska realiteterna en stor roll; har man inte råd att åka på läger, hålla på med just den sport man vill eller gå de kurser man vill, så hjälper det inte att ens föräldrar skulle tycka det verkar som en bra idé.

Det här är alltså i sig ingen nyhet, men året i Spanien har ändå gett mig en ännu närmare inblick i hur otroligt lyckligt lottad jag varit och är som kan välja och vraka bland det mesta jag vill uppleva och lära mig. Alla jag bor med måste nämligen t.ex. kämpa mycket hårdare för att ha råd med det vanliga livet och särskilt för att kunna göra något extra som att resa och campa en vecka.

Här finns nämligen inget som heter studiestöd, inte heller avgiftsfri utbildning. Det är få som strävar efter totalt ekonomiskt oberoende från föräldrarna, eftersom stöd från dem för de flesta är en nödvändighet för att kunna studera det och där de vill. Jobbar de går det mesta till hyran, så att jobba för att ha råd med mer än det gör lätt att man försummar sina studier. Man kan söka stipendier, men de tillfaller bara vissa. I och med Bologna-processen ändrar Spanien sin universitetslag så att man inte längre kan söka dessa stipendier utan bara ta studielån. Inte att undra på att studenterna demonstrerar så gott som varje vecka.

Det är speciellt Verónica av de jag bor med som fått mig att fundera på det här. Hon sade en gång att jag haft möjlighet att göra allt jag velat i livet. Att hon haft en bra ungdom, men att det är många saker hon aldrig kunnat pröva på på grund av brist på pengar. I och med krisen har hennes föräldrar dåligt med jobb och därav svårt att ge henne månadspeng för att betala hyran. Något som de lovat henne att hjälpa till med – ett villkor för att hon överhuvudtaget valde att flytta till Madrid och studera istället för att bli kvar i sin hemstad och söka jobb efter gymnasiet.

Hennes sommarjobbspengar tog slut i december efter några månaders hyra. Nu jobbar hon då och då när hon hittar något, men hon vill inte binda sig för mycket för då klarar hon inte ingenjörsstudierna. Det hon insett att är ett måste för att ha flera val i framtiden och för att kunna arbeta med något internationellt är att kunna engelska. Men det är inte så bara utan pengar det heller, kunskap kostar också.

Jag försöker hjäpa henne att söka aupair-jobb i London för sommaren på nätet, men det är lite som en sådan där omöjlig kombination att man redan borde ha det ena för att nå det andra. Vem anställer någon som knappt kan konversera med barnen? Det finns ett alternativ att gå via en spansk organisation som förmedlar aupairs till Storbritannien, men haken är förstås de några hundralapparna man måste punga ut för den garantin de ger en. Har man inget kapital att börja med kan man inte gå den lätta vägen.

Oj vad jag skulle vilja ge henne möjligheten att pröva det hon vill, att inte välja bort av praktiska orsaker. Att få chansen att lära sig mer och därmed öppna fler dörrar för framtiden. Att ge henne samma chanser jag fått att förverkliga mig själv. När hon gråter över att hon kanske inte borde använt 100 euro till att åka och campa till Portugal med sina kompisar utan bara satsat på studierna och billig mat, då fylls också mina ögon med tårar. Jag övertygar henne om att hon har rätt att leva, att hon måste få ha roligt också. Att jag ska hjälpa henne att söka jobb på engelska, att hon inte ska ge upp utan fortsätta kämpa för det hon vill göra. Att det ska gå.

Det här är förstås bara en av oändliga historier om orättvisor, om situationer då man ifrågasätter varför en inte skulle vara värd samma som en annan. Det är klart att Vero har tusen gånger fler valmöjligheter än t.ex. mina vänner i Senegal, och att det på en global skala inte är särskilt synd om henne alls. Men när man bor med någon ett år och lär känna varann lite som systrar, då tar det extra hårt i en att sitta där med sina studiestöd, erasmusstipendium och månadspengar från pappa + egna sommarjobbspengar med en Senegalresa bakom bakom sig i januari och trösta den andra som inte vet om hon kommer att ha råd med hyran då den ska betalas.

Antar att det är dessa stunder som hjälper en extra mycket att minnas att vara ödmjuk och tacksam för det man fått och får, att inte haka upp sig på det man inte får för tillfället. Som motiverar en att ge vidare av det stöd man själv fått, att uppmuntra andra och ge av sin tid, att inte anse sig ha för bråttom för att finnas där för de som är nära en. Än en gång går tankarna till mamma och allt hon satsade på mig. Den insatsen vill jag försöka ge vidare åt de jag möter.

Ny klipp och klistra-dimension på nonsenskurs

2009-04-29T05:20:00.000-07:00

Igår var jag nära att vandra ut ur klassrummet (ja, klassrum och skolstämning är vad det är!) i protest mot det tidsslöseri vi sitter och går med på under bland annat kursen Educación intercultural. Meningen är att vi som educadores ska få mer beredskap att handskas med mångkulturella klassrum, bli medvetna om hur vår kulturella identitet påverkar vårt lärarskap och hur elevernas kulturbakgrund påverkar dem. Vi ska lära oss att reflektera, bli mindre etnocentriska, mer toleranta och empatiska och kunna sätta oss in bättre i olika sätt att tänka och leva. Och vad är det vi gör?

Tramsar om begrepp och vilka bilder de bäst kunde symboliseras av. Eller om ideal att sträva efter, oproblematiska förenklingar där alla ska vara glada tillsammans. Är interkulturalitet mest lik en sallad, ett pussel eller en gryta? Vilka delar av en person syns ovanför ytan om man liknar honom med ett isberg? Vilka värden borde en interkulturell undervisning innehålla?

Kan funka som en introduktion. Kan funka för att starta diskussioner som sedan kan förankras med teori, med aktuell forskning, intressanta erfarenheter, utmanande case. Men när det aldrig kommer så långt. När vi fortfarande efter två månader tjafsar på samma yta och får i uppgift att lägga ett pussel som föreställer en grupp mänskor från olika världsdelar som håller om en jordglob, då har det gått för långt.

Må så vara att på andra sidan pusslet fanns en ensam mänska i tänkarposition. Att symboliken handlade om att se individen framför gruppen, som i och för sig är en viktigt point. Det kan ändå inte vara så att vi ska sitta där och limma bitar och gå ut kursen utan att ha lärt oss mer än att definiera begreppen och formulera några flummiga mål. Någon skulle väl säga att jag borde vara van med flumpyssel från PF, men när kursen varken innehåller bra konkreta didaktiska exempel eller stödande teorier, då kommer nog klipp och klistra ut genom öronen mer än någonsin tidigare.

Nu har ju då klassen jag och Alice går kursen med redan klagat. Modigt och otypiskt finskt ställde de sig upp förra timmen och framförde sitt missnöje med kursens innehåll. Att den inte ger vad de förväntat sig, att läraren babblar för mycket utan att komma någon vart. Men detta var tyvärr alldeles för svårt för den gråhårige hygglige gubben att ta till sig konstruktivt.

Defensmekanismerna satte igång och där stod han sårad och osäker och bad om konkreta förbättringsförslag. Samtidigt som han inte kan ta emot kritik placerar han sig själv färdigt väldigt lågt, talar om innehållet som om han gjort det i brist på bättre, som om vi kan ta ställning till att det är onödigt (”om ni inte tycker det ger nåt så kom int då”. Han borde väl välja ut det bästa han har att ge och se allt det som viktigt?!

Det känns ledsamt att de flesta kurser jag gått under det här året inte gett mig så mycket. Den bästa kursen jag gått var en ÖPU-kurs om invandring som ordnades utanför vår fakultet med många intressanta föreläsare. Visst kan det vara roligt att en stund känna sig smart som och tycka att något är lätt. Men nog är det ju tusen gånger mer motiverande att utmanas.

Det är verkligen en nackdel med att börja studera på ett språk man kan nästan noll av från början. Att välja grundkurser på grund av språket och sedan bli frustrerad på att inte kunna visa att stoffet nog kunde vara på en svårare nivå. Ur den synvinkeln rekommenderar jag alla som åker i utbyte att studera språket före och våga välja svårare kurser direkt, eller att åka tidigare under studietiden för att inte vara lika kritisk.

Nå, åtminstone kommer jag inte att vara intellektuellt utmattad efter det här året. Ser faktiskt till och med fram emot att börja jobba med gradun i höst, vilket inte är det första man skulle vänta sig efter ett utbytesår. Inget ont som inte för något gott med sig.

Stumgörande kontrast i hemmasoffan

2009-04-12T17:17:00.000-07:00

Möttes för en stund sedan av en kontrast som fick mig att sitta tyst och lyssna, efter dagar av babbel. Satte mig ner och åt min linsrätt med min kämppis Letis kompisar som åt sin hamburgare, tänkte att jag måste väl vara social en stund efter några timmar på rummet – om än på skype och facebook med vänner.

Hade inte känt för att beblanda mig med dem eftersom vissa av Letis kompisar inte alls är min stil och bara får mig att känna mig som om jag borde vara mer ytlig, tala om sport, fest och killkroppar för att passa in. Något jag verkligen inte orkar satsa på att vara, tiden jag anpassade mig så mycket för någon sorts tillfällig popularitet hos mänskor som anser sig vara det tuffaste möjliga är nog över för min del.

Så jag satt där och hörde på beskrivningar av killars utseenden: killar som någon varit med, viljat vara med, absolut inte viljat vara med, eller bara på hurdan typ alla vill ha. När en av dem började kommentera att svarta kunde hon nog inte vara med satsade jag på att skala min mandarin väldigt koncentrerat. Som om profilen vit, småväxt, smal kille med kort hår utan skägg skulle säga något om personen man får överhuvudtaget! Ett annat tema var suckande om eviga förhållandemönster där det rosenröda alltid går över i tristess och att det skulle vara lättare utan dessa enkla, överkåta, alltid sporttalande män.

Mitt i allt kändes den spanska jag nästan dagligen analyserar relationer, studier eller dagens händelser på med Sandra som bortblåst, eller rättare sagt passiviserad. Jag förstod, skrattade med ibland, men sade nästan inget. På svenska hade jag antagligen sagt mer bara för att inte verka osäkrare än jag är, eller t.o.m. kritiserat något av påståendena. Men denna gång fick rollen som lite osäker och tråkig finne duga. Nu har de gått ut och jag återvänt till mitt rum, min musik, min värld.

Leti som är mest olik mig i vår kämppä har jobbat och varit med sin pojkvän så mycket så jag, Sandra och Vero fått lite av en egen trio alla gånger vi suttit och talat på kvällarna. Plus att jag och Sandra – som är mest lika varann - talar om allt som händer oss varje dag, blir glada när den andra kommer hem och koordinerar våra ätanden och kaffanden så vi får ha sällskap. Därför blev kontrasten ännu större när ingen av dem var hemma, och Leti här med sina kompisar.

Detta dessutom efter en vecka full av insiktsgivande diskussioner med extramamma Greta. Kan bara konstatera att jag får vara innerligt tacksam för alla fina vänner jag har som också ser världen och livet som så mycket större och intressantare än att rangordna snyggingar, upprätthålla könsstereotypier och sucka över tråkiga förhållanden. Utan att för det påstå att jag inte intresserar mig för eget och andras utseende eller ibland suckar över killproblem i klassisk tappning.

I dansen finns leendet

2009-04-03T10:54:00.000-07:00

Länge sen nån

sa det typiska

du + evigt leende

= sant

men nu

svettig i all

rörelse jag kan

frammana kännande

alla rytmer leda

mig i festvirvlar för

snabba för

tanken för

levande för

maskin på max men

precis så jag

- i dröm och verklighet -

hittar mig på

dansfester jag aldrig

gått till

förenad på brinnande

våglängd med dansare jag inte

känt förr

glädjeyra med

intensitet som sväv

på förälskelsemoln

väcker ur

vilsenhetsidet det nästan

fåniga leendet som oftast

hört till de oundvikliga

favoritsmyckena

gör nuet euforiskt

längtansfritt

Längtan till det otypiska

2009-03-30T16:49:00.000-07:00

I en verklighet

där brottningsmatch mellan

att vilja vara dansgolvsdrottning

och att inte gå upp på den typiska barens

typiska dansgolv med en

typisk drink i handen

längtar jag till dimensionen med

levande skratt, världslighet kombinerat med

medvetenhet, varm empati,

gemenskap, hopslagna kloka huvuden

professionell kamp mot

en lite bättre värld

där man

lyfter varann och flyger

över brottningsmatchen

nuddar det typiska

vinkar åt de andra fåglarna

som också tröttnat på dammen

och satt horisonten som gräns

Sommar och saknadsvåg

2009-03-27T05:14:00.000-07:00

Sommaren har kommit. Träd som ickebiologen inte vet vilka de är blommar i rosa skimmer. Sitter i en park och pustar ut efter länk i solen. Idag är en av de dagar då jag slås av en plötslig saknad och längtan efter dig. Dina kramar, din förståelse, dina ömma och uppmuntrande ord, värmen från vårt starka, ständigt närvarande band.

Det är inte fråga om att jag inte skulle klara mig, och ofta är jag förvånad över hur bra det går. Men de gånger du fattas mig är känslan precis lika stark som för sex månader sedan. Och vetskapen om att aldrig kunna förändra det sveper över mig som vågor som får mig att förlora fästet för en stund, för att sedan nå bottnen med fötterna igen, gå upp ur vattnet och lägga mig att torka i solen.

Idealist javisst

2009-03-27T05:05:00.000-07:00

Jag ser ut över klassen.

Önskar jag kunde

sända energipilar åt alla unga högtsträvande själar som kämpar med att passa in i skolans många mönster.

Fråga han i hörnet, som antagligen inte gör läxorna fär att ingen väntar sig det och som alltid får höra att han inte satsar, vad han tycker om och vill satsa på.

Säga åt henne som utpekats som sämst i engelska att hon visst kan lära sig, fråga hur hon minns saker bäst.

Säga åt den duktiga flicktruppen att slappna av och minnas att lyssna på vad de vill göra, inte bli pliktmaskiner och leva för andra.

Lyssna på varje elevs önskningar och påminna dem om att alla är lika viktiga – inte bara applådera för de duktiga enligt trad.modellen.

Öppna deras ögon så de inte i prestationsbrådskan snubblar förbi sina klasskompisar som de kan lära sig av.

Jag ser ut över klassen.

Hoppas jag ska minnas, orka och kunna säga det åt min egen klass. Aldrig bli för blind för de mänskor jag får vara med och handleda under en bit av deras livsväg.

--------------------------

Och så några kommentarer från den iakttagande idealisten. I den här visserligen rätt så välfungerande skolan handlar det ständigt om att peka ut de duktiga och stämpla elever enligt vad de kan bra och dåligt så de säkert ska fortsätta i samma riktning. Man undrar om de lärare som gör det faktiskt vill ha en förändring då de gör så: ”hon kan engelska dåligt så hon förstod nog inte vad vi gick genom just”. Eller vill man vara snäppet häftigare kan man göra som vissa och stämpla hela klassen som tråkig direkt.

Det handlar mycket om resultat och goda eller dåliga prickar i boken. På något som kallas ”tutoría” visar 11-åringarna upp scheman över hur mycket och nära de studerar hemma och delar med sig av studiemetoder. Under matpausen på två timmar har de övervakad egenstudietimme. Nyligen introducerades även ett trivselregelschema där de som inte följer dem får dåliga prickar vilket gör att klassen blir utan duktighetspris i slutet av veckan.

En lärare tar nog ändå priset. Sittande bakåtlutad bakom katedern ropar han åt eleverna att jobba och ger dem lite extra inspiration att skapa konst genom att hacka några gånger med linjalen i bordet. Eleverna kommer sedan upp med sina teckningar en och en och blir bedömda med siffror. Flera återvänder snopna till pulpeten med en 6:a eller 7:a – så mycket för den fantasin. Kanske imitationsövningarna i teckneboken (!) kan väga upp det?

Det där med att försöka minska reproduktionen av snäva könsroller kan vi också glömma ganska långt. Den unga generationens lärare innehåller nämligen några aktiva upprätthållare av dem, så gråtande småpojkar uppmanas vara starka män och snygga tjejer på facebook är vad man kommenterar på pausen.

Det finns även lärare som vill att man ska fungera som en assistentmaskin som tar över då annat måste fixas, som inte får planera och använda sin kreativitet på förhand, utan som ska finnas tillhands då det passar bäst. Denna maskin ska även gärna vara aktiv utan att avbryta den pågående lektionen och ha god telepatisk förmåga om vad som komma skall, eftersom detta aldrig stämmer ihop med det som eventuellt lyckats överenskommas.

Men allt är inte så illa, det finns guldkornslärare och inslag. Och eleverna själva är härliga med massor av potential. Mitt favoritinslag var när eleverna visade sin medvetenhet och kommenterade det orätta i att i en nyhet peka ut etniciteten hos de som slagits ifall de inte är spanska. Det andra var när vi föreställde olika karaktärer och alla levde sig in i det för fullt. Mera elevaktivitet och drama och mindre röd poängpenna åt skolfolket!

Skola med nunnor och ironi

2009-02-18T14:44:00.000-08:00

Jag och Alice, den enda finlandssvenskan jag har med mig nuförtiden, har börjat praktik på en katolsk halvprivat skola. Vi skall vara där sex veckor för att auskultera samt lära barnen engelska alltid då det går att klämma in det. Skolan har startat ett tvåspråkighetsprojekt från och med i år och behöver engelskkunnigförstärkning för att få det att rulla. Därför har de också anställt en dryg amerikan som tyvärr passar in på den stereotypi jag har om USA, trots att jag försöker undvika att generalisera och istället ta alla som individer.

Det är roligt att se hur det funkar, och att ha att göra med barn igen efter en lång paus. De är dessutom, vilket jag ur diversitetssynvinkel tycker är lite synd, från välbärgade, skötsamma familjer och gör ett artigt och väluppfostrat intryck. Har tyvärr blivit ledsen flera gånger under de första dagarna då jag märkt att den snällhet de visar ofta möts av ironi av lärarna. Flera använder sig av den billiga metoden att smågöra narr av de som gjort något fel för att visa att man inte vill vara den som gör det. De duktiga sedan tidigare upphöjs ännu mer, antas ha gjort läxan för att de är såna och får privilegieapplåder. Alla lärare gör det inte, men stämningen finns i luften. Ändå är det som helhet en ganska bra stämning i lärarrummet, trots eller kanske tack vare den brokiga skaran av unga festande facebook-addicts (på rasterna), nunnor och typiska 40-års lärarprofiler.

Får lust att påpeka att man sakta (eller ibland fort) förlorar barns respekt och kan vända hela dennes skolattityd mot en om man använder den taktiken. Men håller god min med läraren och försöker istället under mina små stunder med eleverna att vara lika glad mot alla. Jag kanske överdriver, de kanske känner sig uppskattade ändå, men så här reagerar en utan erfarenhet av den riktiga lärarvardagen, men som har stora visioner om hur det borde vara.

Eleverna hade skrivit texter om hurdan en god medborgare skall vara och vad de skulle göra om de var borgmästare. Det märktes att de talat om miljöfrågor eftersom de flesta skrev om att sköta om sin stad och inte skräpa ner. En ville också skapa robotar som kunde hålla sällskap åt gamlingarna och sköta städning (talande, eller hur?!). Många ville skapa jobb och husrum åt alla. Någon påpekade att invandrarna också skulle få jobb. Även om det är lätt att skriva det man vet att läraren vill höra, tänkte jag att en del av den katolska filosofin kanske bidragit till mer ansvarskänsla för sin nästa. Bra så, även om jag inte skulle känna mig hemma med att jobba med en del nunnor i personalen och fler nunnor som bor i samma skolkomplex.

Mera flyt och "du är ju åtminstone snygg"

2009-02-18T14:32:00.000-08:00

Äntligen börjar det rulla lite bättre igen efter den tröga första ”alla mina gamla vänner far hem och vad gör jag här”-perioden. Det första som gör det är mina underbara kämppisar, har inte trivts så bra med att vara hemma sedan jag var liten. Solen skiner, våren smeker en och jag glömmer bort att det är sportlovstider i Finland. Har haft sköna dagar med Emma som var här på besök. Dansar senegalesiskt och afrobrasilienskt och njuter av att röra mig på ett mer stimulerande och mer frigörande sätt.

Gällande studierna har jag på något sätt accepterat att ganska mycket är rätt så grundläggande, att det inte kommer att bli min highlight av teoretiskt tänkande. Flera saker är trots den ytliga nivån ändå intressanta - tyvärr dock inte kursen ”utbildningssociologi” som tar upp exempel om blommors anpassning till olika klimat för att förklara socialisering.

Och efter personligt rekord i fyra månader tyst på föreläsningarna har jag åtminstone börjat delta i diskussionerna. Detta tack vare tre saker: 1. Spanskan flyter tillräckligt för att göra sig förstådd, trots att det är långt till att kunna göra de flinka kommentarer jag är bortskämd med att kunna. 2. Har två kurser med samma klass, den trevligaste av alla och har lärt känna dem lite under gruppdiskussionerna. 3. Ämnena vi tar upp i de två bästa kurserna är just det som engagerar mig så kan inte låta bli att ha en åsikt, handlar om integration, invandring och hur öka den interkulturella kompetensen. Kan rekommendera filmen La clase för den som är intresserad av såna frågor.

Förra veckan gick det också lite medströms då en av tjejerna jag i början av hösten tyckt att verkade trevliga och som dessutom är engagerad i miljöfrågor och sånt jag bryr mig om, dök upp på samma ställe som jag två gånger i rad. Plus att jag och Wouters spanska kämppis hunnit bli festkompisar, alltid kul att kunna gå ut med spanjorer. Tack för att en gång slippa vara den som kommer till de orörliga bergen.

Sedan en liten rolig anekdot från förra fredagens utekväll med Sandra (min kämppis) och hennes kompisar. Killen som var med hörde till den väldigt snälla och mjuka sorten. När vi småpratade om det vanliga, hur jag trivdes i Spanien, frågade han om jag saknade min familj. Jag orkade inte dra upp någon kuliss och svarade som det är, att jag inte har så mycket familj kvar. I brist på annat svarade han: ”...pero eres muy guapa” (men du är mycket snygg). Tja, tänkte jag, ett nytt alternativ för den som kommer bort sig när någon talar om död eller annat jobbigt. Småler och forsätter springa mellan besökande bekanta, praktik, föreläsningar, dans och lite fest. Ska tänka på det de dagar känslan av livsansvarstyngd eller "hemlängtan" faller på.

"Hem"längtan

2009-02-02T17:44:00.000-08:00

Idag upplevde jag igen en ny sorts känsla av hemlängtan. Den kanske började smyga sig på redan under julen utan att jag märkte det och gjorde sig till känna vissa stunder i Senegal för att nu dyka upp igen. Det är inte fråga om längtan till en fysisk plats som ett hus eller ens en stad, utan efter en bas att höra till. Av att vara en maska i ett nät som känner en och uppskattar en som man är, inte tar en för mer eller mindre.

Det är en trötthet som är summan av brist på närvarande rötter att identifiera sig med, av att behöva ge ett bra intryck inför nya mänskor för att förebygga känslan av obetydlighet, av att behöva motivera sina val med vässade argument och ändå inte bli förstådd av alla som envisas med att förstå, av att vara sin egen vuxen mer än förr.

För ett år sedan kunde jag inte ha hört mig själv säga det, men nu saknar jag att ha rutiner som innefattar möten med mänskor jag känner och tycker om och att göra saker jag vet att jag gör bra. Det är inte fråga om att jag skulle hoppat från enkel och tydlig tillhörighet till en miljö till att driva omkring mitt på havet. Jag har länge undrat vart jag hör mest och gärna tagit mig an nya utmaningar. Men jag har alltid längtat utåt, mot något större, mot en vidare verklighet, något mer än bara vanligt vardagsliv.

Dit har visserligen också hört längtan efter att uträtta något större, vara med och utveckla andra mänskors livssituation, inte bara att se flera ställen. Och det är kanske det jag mer skulle vilja känna är också, att det gör en skillnad att jag är just här, just nu. Mer än att jag har små cirklar jag trivs i och kurser som är ganska intressanta, och gör en del inspirerande som dans eller kompisprat på fritiden.

Det som har börjat slå mig är att jag kanske behöver en bättre bas – eller kanske medvinge, vet inte riktigt – för att orka med mina projekt. För utan en yta att ta ordentligt avstamp ifrån, eller vingar som flyger med en, flyger man inte så att man ser allt det nya ordentligt eller vågar ta tag i och förändra.

Det ”hem” jag längtar till är alltså en blandning av en trygg bas där det finns en plats just för mig, och en miljö som behöver mig för att utvecklas. Det innebär fortfarande inte att jag tror att jag inte borde vara här just nu. Faktum är bara att jag som jag känner nu kanske inte kommer att springa i famnen på alla nya mänskor jag ser för att få en till kompis, och att jag ser fram emot mer professionell utmaning under våren och åtminstone till hösten.

Hyllning till tillsammans är stark-filosofin

2009-02-02T16:41:00.000-08:00

Skrivet den 19.12 på väg hem från ett Madrid Jessica redan lämnat någon timme tidigare:

Underligt

på en dag

ett tömt rum

tomma galgar och hyllor

plats för alla

mina kläder och papper

en extra madrass

tillräckligt med lakan

ingen dator ovanpå min

Hade vant mig

vid trängseln

dubbeldisken

”bönor eller inte”-diskussionen

ouppackade väskor

i (det obefintliga) utrymmet mellan sängen och madrassen

parallellsminking

vid smala spegeln

ut- eller insmygning

när den andra sover

byta sömn mot livsfilosofi

mänskoanalyser

delade känslosvall

koncentrationsförsök

i babbelatmosfär

uttalade drömmar

klag- eller glädjetjut

mitt i matlagning

eller kvällstoalett

utan att veta

följder av samboende

med intiution

och tro på att det går

fick jag en

medkämpe en

fackla bredvid min en

handledare ett

ressällskap en

medidealist en

axel och famn

en syster

Det gav mig tillbaka mer av tron på att det alltid är positivt att leva med någon nära sig, någon som ser ens vardag och förstår en i alla situationer. Den självständiga individualisten förespåkas så ofta så man glömmer hur fint gammal hederlig kollektivitet kan vara.

Jag älskar att klara mig själv, att sträva mot mina mål, uppfylla såna, vara oberoende. Men avgörande för att orka sträva är att någon tror på det jag strävar efter, på att jag kommer att klara det. Att någon vill dela mina drömmar, min glädje och min sorg. Att någon bryr sig hur det går på min vandring. Att någon förstår varför jag går som jag går. Att det gör en skillnad för någon att jag är just jag och fortsätter vara det.

Stabilitet + rullning = liv

2008-12-16T13:24:00.000-08:00

Skrivet den 9 december i planet till Bryssel på väg mot forskarkonferens om lärande i Luxemburg.

-----------------

Jag har väntat flera månader på att få träffa FLIS-gänget igen (forskningsprojektet där jag var och troligen kommer att vara assistent). Kunde inte har föreställt mig att bli så fäst vid ett jobbteam, men är glad att få uppleva det. De känns som vänner, förebilder, erfarna och förstående vuxna och inspirationsfrön för framtida möjligheter samtidigt.

Det pågår en ny fas i mitt Madrid-liv. Det känns mer stabilt, jag går med säkrare steg fram i vardagen. Går till mina kurser, pratar med lärarna, stresskriver arbeten, pressar in en länk här och där, kommer flåsande in försenat till danstimmar, försöker hinna träffa så många som möjligt på kvällarna och går ut dansar både salsa och annat.

Fortfarande är det ibland svårt att veta vem som kan tänkas vara de verkliga vänner jag skulle vilja ha. Men tar det lugnare med det, har märkt att det dyker upp nya mänskor med potential av sig själv nu som då, och att folk inte glömmer en så lätt som jag ibland oroat mig för.

Kom just tillbaka från en resa till Andalusien med ett bra, skrattvilt gäng. Är glad över hjärtliga Rebecca, kompis-klickandet (och kartläsarklubben) med hennes Markus, över den jättenära vänskapen vi fått med Wouter, och över att ha övervunnit största delen av schismen med för mig lite för macho Matteo och lyckats hitta en våglängd av förståelse och skratt även med honom. Och över berätta-allt-telepati-syster Jessica förstås.

Själva resan innehöll det mesta förutom ordentlig värme, vilket gav mig försmak för att återvända på våren till underbart vackra vitgula Sevilla, Cádiz med speciell på-andra-sidan-skymtar-Afrika-stämning och alternativa, arabinspirerade Granada. Blev bland annat utnämnd till kartälskare nr 1 och den mest lättlurade, då jag trodde på att våra hyrbilar stulits under pausen i en bergsby i Sierra Nevada. Fick också höra att jag kan konsten att skratta åt mig själv, vilket verkligen var ända vägen ut när man förundrar sig vilka saker man faktiskt kan gå på ibland.

Det börjar äntligen kännas som att jag klarar av att kommunicera ganska bra i flera situationer, trots att jag gör fel och inte lyckas förklara allt jag vill. Nu börjar lite av den där jag-och-min-ryggsäck-klarar-oss-var-vi-än-hamnar-fiilisen äntligen infinna sig. Mycket som bidrar till det är nog känslan av att få komma hem till vänner som saknat en, som lyser upp av att se en och möter en med en sådan värme att alla eventuella irritationsmoln man burit på ända upp i hissen skingras. Må vara att vissa städdiskussioner och tillsägelser irriterar, gemenskapen väger upp alla småfnys om osynkroniserade städkrav.

Samtidigt som allt känns mer stabilt vet jag att allt hela tiden handlar om förändring. Nu är hösten snart slut, det blir Finland – med en julvariant jag aldrig upplevt – och ett dimensionsbyte i Senegal med min resvän nr 1 Lisa. Jag väntar på att få uppleva liknande glädje och sprakande färger som sist. Men jag vet inte hur det kommer att bli utan volontärjobb, i annan stadsdel och med delvis andra mänskor. Jag vet bara att det blir annorlunda, och hoppas på att det blir det på ett bra sätt.

När jag återvänder till Madrid är eran med Jessica, Marina, Wouter, Rebecca och flera andra slut. De åker hem och jag blir kvar att mer självständigt än tidigare fixa mitt eget liv. Aktivare kontaktsökning, mer tid för reflektion (eget rum, tex), mer professionella utmaningar med praktik i spansk skola, kanske lite mer tid att läsa (säger jag alltid). Men också mer besök av vänner, fasta punkter och andningshål om det blir för mycket av ”hej jag är en jätteintressant ny vän för dig”-pressen. Känns väldigt skönt att åtminstone mina compañeras finns kvar i Madridvardagen.

Jag tror det blir bra och gör Madrid till en fullständig helhet för mig. Men jag vet också att det kan bli tuffare utan en Jessica bredvid mig då ensam-litenheten faller på. Men är glad att tvingas söka fler nya kontakter, tror det gör gott i slutändan.

Under våren måste jag också bestämma mig för hur sommaren och nästa läsår ska se ut. Allt leder vidare, inget står stilla. Men riktigt vart vet jag inte.

Har en period av saknad till mamma och får ofta lust att ringa till henne, att ha henne med i det jag gör. Ibland kan jag inte riktigt fatta att hon är borta för evigt, att jag faktiskt aldrig får träffa henne igen. Jag tror att det sätt jag är ledsen på nu är det som kommer att vara för alltid. Inte alltid starkt närvarande, men i vågor. När jag tänker på hennes sista vecka i livet, eller dagen jag fick veta om hennes sjukdom, kan jag känna ångest och obehag, som ett efterskalv av den oro jag kände då. men jag har fått träffa henne två gånger i drömmen och hoppas på att få göra det fler gånger. Hon var där, precis den fina mjuka mamma jag älskar. Så vet jag att hon är med mig hela tiden, om än på smärtsamt långt avstånd.

-----------------

Nu är jag tillbaka för några dagars vardag här innan det bär av igen i över en månad. Älskar att allt är i rullning, även om jag skulle behöva mer tid för trabajos just nu. Viva la vida!

Min andra hälft

2008-11-08T15:20:00.000-08:00

Första gången jag är i Madrid och Jessica är borta måste jag väl passa på att skriva om några vänskapsbevis tagna ur I&J-hälftarnas vardag:

”Du inte bara får hälften, du är hälften” Jessica om en mandarin i metron hungriga på väg hem från spanska kurs.

”Jee, e de du?!” Både jag o Jessica när den ena är hemma när den andra kommer från universitetet.

”Tror du du kan hänga dina jumppakläder på dörrhandtaget istället för på skåpdörren så vi kan stänga den?” Jessica under ett försök att hålla rummet lite mer ordnat.

”Hördu du avbryter nog också” Jessica då jag klagar på hennes avbrytande under en livlig diskussion med brittiska juden Yoni om skolsystem och religioner.

”Vi är stjärnorna, du är ju Tindra, men va ska vi heta?” Jessica om glimten som vi båda har i oss.

”Vad skönt att du också känner dig liten och borttappad, för jag har alltid sett dig som så socialt säker” Jessica om att vi båda ibland känner att vi tappat bort den sociala förmågan vi trodde oss ha då vi försöker integrera oss med spanska studeranden.

”Jag har diskat de två senaste gångerna, bara så du vet" Ida som vill ha uppmärksamhet av sin hälft och känna sig hemmaduktig.

”De va så tomt här i rummet när inte din väska också stod mitt i halvmetersmellanrummet och ingen satt mittemot och datorknapprade ikapp” Ida om kväll utan Jessica i vårt 6kvm:s rum.

Har funderat en del på hur det kommer att bli när Jessica åker hem och jag inte har min ständiga dela-allt-med-vän kvar här. Ingen att berätta alla osäkra tankar, konstiga rädslor, pinsamma anekdoter, irriterande stunder, utanförkänslor eller överväldigande känslor för. Och att skrika, klaga, gråta, viska hemlisar eller skratta med.

Kan ju inte säga att det inte finns någon annan att göra det med, redan i min lägenhet finns det ju hur härliga mänskor som helst. Men det envisa och starka systerskap som vuxit fram mellan mig och Jessica är svårt att ersätta. Vad man än kan säga till dess nackdel att ha med någon från sin hemmakrets skulle jag aldrig byta bort den gemenskap jag nu har med Jessica. Det är en upplevelse och rikedom i sig. Tiden då jag ska klara mig själv här utan hälften av de jag känner nu närmar sig dessutom fortare än väntat. Dryga en månad så är det jul och sen börjar en ny era igen, madre mía!

Tidvatten inte tsunami

2008-11-08T15:12:00.000-08:00

Explosion

tänk om den kommer

om den är en förklädd tsunami

om alla trygga känslor sugs ut med vågen

kastas tillbaka in mot stranden

i ångestskummets oordning

om det här är lugnet före sorgstormen

Samlad

var är tårar

och skrik av förlorat

liv var är

uppgiven livslust

varför släpar sig inte

fötterna efter mig

Såg mig om efter

skuggmannen runt hörnet

fällan jag skulle

ramla i

öde landsvägen med

bensinstopp

Ett gråare moln

allt som syntes

sakta tyngande

kylande höstvind

lite mindre lust att

stiga upp och möta

den nya världen

Flera moln

ett bortvänt ansikte

en oförstående kurskamrat

ett obesvarat meddelande

en oformulerad tanke

ett språkmissförstånd

Inser det blir ingen

sorgstorm

imorgon

vinden är här

och molnen

skymmer ibland

viner isande ibland

Vågen är

återkommande tidvatten

ingen tsunami att

springa undan

ebb och flod

här och nu

en tår ibland

nuddande uppgivenhet

mellan vanliga skrattmöten

Snubblar ibland men

klär av mig rädslan

för stupet

dansar vidare

till ny rytm

En bättre stund

2008-10-29T17:01:00.000-07:00

Frustrationsmolnet blåser
vidare når denna gång
över begrstoppen
stegen lättar
andningen jämnas ut

yta och kärna
närmar sig varann
stundsivern väcker mig

men också rädslan
rädslan över
vädernyckeln
nästa moln
solberoendet

vill vara
oövervinnerlig i
grann prickig regnkappa

men längtan
efter varma solstrålar mot
bröstet
blåser inte
ända förbi bergstoppen

En bottentanke och lite ytplask

2008-10-26T16:03:00.000-07:00

Sitter hemma ( känns verkligen så, se bild på vårt rum t.v!) och har det ganska br a för tillfället. Sprang till Retiro med Jessica och deltog svettiga en kort stund i stämningen av trummor o dans som pågick där. Söndag kväll är verkligen bohemartisternas höjdpunkt, måste gå dit en anna n gång bara för att njuta.

Resten av helgen har gått åt till fest med kämppisarna (se foto nedan), danskurs, sömn (!) och utekväll med Wouter, Maxime & co. Har också långsamt läst framåt i en sociologibok, roligt att förstå största delen, men koncentrationen som krävs är nog helt annan än hemma. Som tur har de flesta lärarna en "tranquila, tranquila"- inställning till oss och verkar tycka att huvudsaken är att vi försöker. Så vi kör på det. Men ibland är det nog väldigt frustrerande att samtidigt märka att vissa kurser är på en ganska grundläggande nivå, men att på grund av språket inte ändå vara kapabel att ta till sig nåt mer. Åtminstone lärorikt för framtiden att inse hur elever med andra förstaspråk känner sig.

Trots att jag nu för tillfället kommit uppåt längs bergochdalbanan tänkte jag dela med mig av en bottentanke från förra torsdagseftermiddagen i metron efter en sämre dag på universitetet:

Sjunker ner i främlingsskapet
gömmer stora frågor
i nybörjarspråk
skjuter undan djupa samtal
för daglig ytfaktasamling

vill krypa ner i grått och ingenting
sudda ut min
existens i den oförstående världen
alla "he he, får ja va me"-situationer
tro inte att jag vill
ha ert dumma ytprat heller

glöm mitt försiktiga jag
det vill jag också
eller snälla
se in i mina ögon
gå förbi alla dörrar av
försiktighet, osäkerhet, enstöringshet
ytlighet, enkelhet

dyk
i havet av känslor och tankar
plocka en mussla
ta upp pärlan

Bergochdalbaneliv

2008-10-22T17:21:00.000-07:00

Förra tisdagen trodde jag allt slutligen började vända mot en stabilt postivare riktning. Men nej, det är nog bergochdalbana som skall åkas, inga snälltåg här inte.

Efter min vilsenhetssvacka hade jag ett sällsynt bra sammavåglängdsmöte med en kille jag lärt känna via Jessica. Vi förenades i vår känsla av att inte riktigt hitta våra mänskor och vägar här ännu. Av att ibland känna oss för gamla på kurserna eller allmänt i Erasmus-jee-festa-bubblan. Varje sak vi talade om blev på hälft för nästa intressanta tema. Vi kände igen oss i den andras berättelser och hade mitt i allt någon som förstod precis vad man menade att tala med. Äntligen någon som också funderar på sådant som jag, som är och vill vara medveten om vad som händer och hur vi påverkas och påverkar vår omvärld.

Vi skulle ses snart sade vi. Jag for hem och packade till Italien, nöjd över en ny vänskap jag väntat på. En helt annan än flera av de ytliga man skaffar sig i sitt nätverksvirkande här.

Italien var skönt och lugnt. Många bra pratstunder med Stephanie, och ett vackert varmt Florens att vandra runt i. Det var också roligt att märka att jag saknade spanskan och hemvanheten i Madrid. Med grannlandet som kontrast blev skillnaden mellan totalturisten och utbytesstuderanden mer framträdande.

På väg tillbaka till vardagen kollade jag med sammavåglängsvännen när vi skulle fortsätta våra intressanta diskussioner. Jag skrev, ringde nästa dag och dagen därpå. Men inte ett pip till svar. Jag kommer inte att gå med på den enkla lösningen att han bara medvetet dissar mig förrän jag får det bevisat. Han får lov att ha tappat telefonen, åkt på resa och glömt den hemma, eller något. Men den här ovissheten att mitt i allt tappa något man just klamrat sig fast vid, kör mig för tillfället igen ner i dalen. Motivationen till att pröva sig fram mot nya vänner är inte precis högre när man just tappat bort en av den sorten som inte växer på träd.

Visst, det kan ju hända att den naturliga förklaringen uppenbarar sig, men att inte veta om det blir imorgon, i april eller aldrig är väldigt frustrerande. Situationens symbolik ger det trista en större dimension: Du känner dig vilsen utan ditt vanliga nätverk. Du vet inte riktigt vart du skall vända dig bland alla möjligheter. Många är trevliga men prickarna på i:en fattas ändå. Du träffar en som känner lika och förstår dig. Du tappar bort personen och allt nollas. Du är tröttare än tidigare på att söka dig fram, och påminnelsen om hur bra det kan fungera med någon gör dig mer pessimistisk till att hitta sådana var som helst.

Jag funderar på mina känslosvall och undrar vilka faktorer som ingår i summan. Både det att tvingas gå sin egen väg utan att stanna upp och fråga mamma om något, och det att hela omgivningen är ny, är säkert med och skapar bergochdalbanan. Det är därmed inte så att jag skulle ogilla min vardag här. Tvärtom är det mesta intressant eller roligt: kurserna, språket, stämningen med kämppisarna, spanska kulturglimtar, DANSKURSER, nya personligheter och storstadsliv. Men innanför börjar jag bli trött. Det skulle få räcka med prövningar just nu. Jag tar gärna emot en riktigt värmande vändpunkt snart. En tid då man inte behöver fundera och analysera ens person och situation så mycket, utan bara kan känna att man trivs med hur man lever för stunden.

Jag satsar på att den tiden kommer snart. Fortsätter göra allt jag tycker är intressant här även om det känns som om en del av mig kanske inte är med hela tiden. Jag litar på att det för eller senare kommer fler möjligheter till djupare kontakter, eller andra bergstoppar. Men om någon av er blev tveksam så ångrar jag på inget sätt att jag lever här just nu. Att stanna ett år känns dessutom skönt, som att jag kommer att få skörda frukten av att hålla på med sökpusslandet just nu.

Höstkluvenhet

2008-10-13T17:11:00.000-07:00

Här sitter jag hemma i soffan och funderar på Madridlivets mening medan mina två compañeras (kämppisar) ser på spansk såpa. Jag har på mina nya lösa grenhängshalvhippiebyxor som jag köpt från Rastro-marknaden i La Latina, vi småpratar om foton och Halloweenutstyrsel och just nu känns allt ganska bra.

Det är skönt, för det senaste veckoslutet har jag upplevt en typisk svacka och känsla av brist på tillhörighet. Eftersom jag alltid vill vara med där det händer, knyta kontakter, känna mig uppskattad och klara och tro på mig själv är det en utmaning för mig att vara liten och ny här i det stora. Jag växlar mellan att njuta av en vardag där jag till största delen kan välja själv vad jag gör och inte har en massa plikter, och att stundvis känna mig liten och obetydlig när jag inte har det sammanhang jag brukar runt mig. Det är fantastiskt att ha en så bra vän som Jessica med i nästan allt jag gör, men ibland funderar jag om det roliga-nästan-aldrig-ensamma-livet är en illusion. Jag undrar hur det skulle vara om Jessica inte var här.

Jag vet att det är onödigt att stressa för varken att få nya riktiga vänner eller Madrids utbud. Men jag är väl bortskämd med att i vanliga fall ha flera som vill ses än jag hinner med. Och med att höra till många gemenskaper. Det får det lilla tvivlet på att det är tillräckligt att gå och shoppa med Jessica eller sitta hemma vid datorn och ladda upp foton en kväll då jag kunde tagit kontakt med någon ny eller varit kulturell. Jag vet också att allt tar tid. Det tog tid att hitta nära vänner i Vasa också trots att där förstås var lättare att komma in i systemen. Och det tar tid att hitta just de ställen man gillar.

Svackan handlar mest om att alla små saker hopade sig nyligen. En kille jag tycker är charmig verkade ointresserad på fredagens mojitofest som annars också blev mycket plattare än väntat. Två jag tog kontakt med från min språkkursklass för att göra något svarade aldrig på lördagen. De senaste gångerna vi gått ut har vi inte hittat fram till bra dansställen utan gått runt och sökt tills vi tröttnat och gått hem. Och så vidare. Jag skulle vilja uppleva en riktig höjdarkväll när allt bara flyter på och man aldrig vill gå och lägga sig. Det är ju vad alla väntar sig att man ska svämam över av stup i kvarten här i storstaden. Pero algún día.

Det är också lite tyngre än tidigare att klappa sig själv på axeln och stolt gå vidare när man blir osäker på sin förträfflighet. Förr fanns åtminstone mammas röst som övertygade en om att man var fin och fantastisk och skulle gå långt. Det stack till lite när vi träffade Marina med hennes föräldrar i lördags. Jag vet ju hur mammas värme kändes, men jag kan inte vira in mig i den lika nära som förr då vi talade om något eller kramades. Känslan av att borda vara glad och positiv och ge rätt intryck inför nya människor, och att vara tvungen att klara sig utan extra pajpaj trots att det var precis vad jag behövt, drog fram min gråa sida under helgen.

Som tur växlar känslan som vädret här, vilket jag också vet att det kommer att göra då jag trampar vatten i ösregnet (även bokstavligt på lördag natt). Idag talade jag med trevliga spanska flickor på föreläsningen som jag förstod största delen av. Jag och Wouter fick beröm för att kunna dansstegen under salsatimmen, och jag fick ett ”ursäkta att jag inte svarat men ska vi göra något nu”-meddelande av ena språkkurskompisen från lördagen. Imorgon ska jag på afrolatino-dans, intressanta kurser och träffa en kompis på kvällen. Våra compañeras planerar när vi ska ut och festa med dem och på torsdag åker jag till Firenze för att hälsa på Stephanie! Med andra ord är jag på väg upp igen – från den lilla för stunden jobbiga kluvenhetssvackan.

P.S. Glömde berätta om Barcelonaresan. Den var super, massor av skratt och samhörighet i vårt gäng (Jessica, Wouter, jag och Maxime). Fin stad och bra husrum hos och fest med Juanma. Kanske mer om det senare, eller bara genom facebookbilderna. D.S.

Några korta sociologiska iakttagelser

2008-10-02T12:46:00.000-07:00

Strax innan avfärd mot Barcelona med Jessica, Wouter och Maxime (på resa igen!) måste jag bara få anteckna några rader om sociologiska iakttagelser som bubblar inom mig.

- Var man än är finns det alltid någon som tror allt kretsar kring hans navel. I detta fall en polack jag aktivt försökt ironisera ner på jorden då vi hamnat ha med varandra att göra, men som dessvärre inte kan tänka sig att någon skulle annat än skämta beundrande med honom.

- Då mänskor försöker tysta ner mig, ger tvetydiga instruktioner eller inte minns vad de själva sagt tidigare, framkallar det en mycket organiserad och "hördu så här var det faktiskt"-sida hos mig. Talar om vår första koordinator som till en del stjälpbabblar mer än hon hjälper och blir nervös om jag påminde henne om t.ex. hur hon tidigare anvisat oss att räkna våra studiepoäng eller liknande. Eller så här: Bra att hon ger oss en felaktig läseordning att börja pussla kurser från samma dag som kurserna börjar. Det är alltså inte riktigt så illa som det låter, och vår andra koordinator är säkrare och mer avslappnad och tål frågor, men måste bubbla ut lite om råddet i alla fall.

- I Spanien skall man inte hämta blommor åt dem man är bjuden hem till, det görs bara när någon dött. Fick vi veta sista språkkursdagen då vi just köpt en blomma åt vår lärare :).

- Att dansa och sjunga om bananer kan pigga upp en metroresa mångdubbelt. "Go bananas, go go bananas!"

- Det kräver antingen otroligt tålamod, nivå av berusning eller förmåga till "att prata utan att vara helt där" för att orka med en hel erasmusfest-utekväll. I något skede tappar jag alltid nerverna och då finns det alltid minns en "hej varifrån är ni"-typ kvar. Senast i tisdags var jag tvungen att gå iväg innan resten chattat klart med portugisen som fångade oss på väg hem efter misslyckad jakt på öppna salsabarer.

Jag gillar givetvis att lära känna nya mänskor, men uppskattar mer att hinna tala med några lite längre under en kväll än att ytrusa runt bland hundra. Och så finns det alltid de jag inte orkar med, särskilt inte senare på kvällen. Intressant att märka sina egna gränser. Det är liksom inte riktigt samma sak om man går ut till Ollis och träffar gamla bekanta. Saknar hemmafester, men ingen här har ett eget hem att bjuda in folk till. Hittills har parker fått agera den mer avslappande samlingsplatsen.

Och så några kortare kommentarer:

- Ibland önskar man att alla talade ens språk så man fick förklara precis vad man menar. Ibland är man väldigt tacksam för sitt hemliga språk.

- Att flytta eller handla massiva mängder är mycket roligare om man är två. Det samma gäller att delta i fel lektion för att ingen berättat att platsen ändrat.

- Det är helt enkelt väldigt skönt att kunna göra sig hemmastadd där man bor. Att inte veta att man snart skall flytta vidare. Första kvällen i vårt nya hem sitter jag mitt i ett hav av saker i vårt mikroskopiska ännu oinredda rum lyckligt och bloggar med känslan av hem i mig. Våra compañeras är roliga att småprata med och spanskan går framåt, med ord som morot, jävlar och brännas (mat). Gardinerna är fula men vi har redan skaffat oss fina lakan, en söt lampa och en baby (bambuskott) att värna om.

Nu måste jag packa för vår Barcelonatripp. Har inte hunnit sätta in mig i Barcelona som stad, hoppas på att få snylta på Wouters kunskaper. Tillbaka sent på söndag inför en måndag full av kurser att pröva på innan det slutliga schemat slås fast.

Det sista talet till Mamma

2008-09-23T14:26:00.000-07:00

Mamma,

Det går inte att i ett tal tacka för att du gett mig nästan hela senare delen av ditt liv, men jag vill ändå försöka säga något.

Jag har den senaste tiden ofta tänkt på allt du gett mig och vem jag blivit mycket tack vare dig. Då folk undrar hur det varit att vara ensambarn brukar jag svara att visst är jag bortskämd, men mest med kärlek, uppmärksamhet, tid, någon att dela upplevelser med och få råd av.

När jag var liten var det alltid du och jag som lekte, lärde oss eller löste problem tillsammans. Vi var en oslagbar, nästan oskiljaktlig enhet. Samtidigt lärde du mig att tro på att jag klarar mig själv, genom att visa mig att du gjorde det, att du såg mig som något stort och värdefullt.

När jag senare gett mig ut på egna upptäckter har jag tacksamt insett hur viktiga saker du lärt mig, hur viktigt det är att kunna ge av sig själv som du gav åt mig, att försöka förstå andra som du orkade förstå mig, att kunna hantera nederlag som du lärde mig under alla spelstunder, att kunna förlåta som vi gjorde efter våra gräl, att man har så roligt man gör det – som vi hade när vi pysslade, fixade eller reste tillsammans. Jag lärde mig hur viktigt det är att man vågar stå upp för och välja det man tror på, så som du gjorde både privat och professionellt, och att man inte skall ge upp utan kämpa in i det sista, så som du gjorde också din sista tid i livet.

Min klaraste fyr har slocknat då du inte längre finns hos mig, och ingen kan ersätta den famn du gav mig i litenheten. Men allt du gett och lärt mig finns fortfarande i mig och driver mig vidare. Trots att det är vilset nu, vet jag att jag har och kommer att hitta många andra fyrar att följa. För ingen kunde ha gett mig bättre förutsättningar för det än just du Mamma.

Att vara eller inte vara erasmustypisk (+ på väg till Finland)

2008-09-18T14:35:00.000-07:00

Nu har jag landat i Finland, men inlägget skrevs utan nätkontakt tisdagen den 16.9:

Kom just in från balkongen för att njuta av lite svalkande skugga. Satt på balkongen och gjorde spanskaläxan i tid för första gången hittills. Bergsklimatet ger sig verkligen till känna då man om morgnarna får bita ihop för att sätta på sig kortärmat, och sedan svettas vad man än har på sig när kursen slutar för dagen.

Kursen avancerar verkligen fort, idag var det dags för den tredje av fyra former för dåtid. De flesta i min grupp verkar ha gått igenom det förr, medan jag försöker ta in allt snabbt för första gången för att hänga med. En gymnasiekurs och paralleller till franskan räcker förvånande långt, åtminstone för att förstå andra och logiken i språket. Men några avancerade meningar blir det nog inte ännu när jag öppnar munnen.

Sedan fredag kväll har vi varit tre i Marinas lägenhet igen då Marina återvände från Marocko. Det är roligt att dela så gott som allt, men ibland känner jag mig lite ivägen som den extra gäst jag är. Jag springer runt på olika program hela dagarna och stövlar sedan in i lägenheten som om den vore min. Men Marina är en härlig värdinna och gör det mesta så oproblematiskt det kan bli: är det oredigt städas det, är vi hungriga kokas god mat, har vi olika tider finns det flera nycklar. Det börjar kännas som ett hem här i Goya och känns nästan lite synd att flytta den 1 oktober även om det ska bli skönt att få bosätta sig någonstans på allvar.

De senaste dagarna har vi diskuterat mycket om erasmussamhörighetens vara eller inte vara både med Marina och Jessica, och med andra erasmusar. Det heter ju alltid att man borde umgås med lokala studerande för att lära sig språket och kulturen på allvar. Men när man själv befinner sig i erasmusbubblan så är det inte alls lika lätt att krasst besluta sig för att spräcka den. Man lär känna mänskor man gillar på språkkursen man går tillsammans. Man träffar dem på kvällarna för att erasmusar ofta vill lära känna andra i samma båt. Varför skulle man sedan sluta träffa de man verkligen gillar? Dessutom känns det redan som ett intressant kulturutbyte att diskutera med tyska, holländska, polska, franska och italienska studenter samtidigt. Det är ju ändå skönt att kunna diskutera mänskliga rättigheter eller relationer emellanåt medan man kämpar sig framåt med enkla ytkonversationer på spanska. Nåja, åtminstone hoppas jag få äkta spanska vänner via våra compañeras i nya lägenheten.

Igår var vi ett gäng ersamusar som drog iväg på en salsakurs jag och Jessica sökt upp via nätet. Den kubanska läraren var bra på att inspirera oss och snart var vi igång med grundsteg och lite svängar. Också ett bra sätt att öva språket: ”till sidan, bakåt, framåt, öppna, sväng!” Men precis som så ofta i Finland var majoriteten flickor, vi får hoppas på fler killar då höstterminen börjar på allvar.

Nu är det bara en dag kvar tills jag flyger hem till den andra verkligheten. Det känns lite konstigt när jag just börjat rota mig här. Men samtidigt känns det viktigt att få komma och möta mammas frånvaro på allvar och särskilt att träffa alla nära som förstår och känner med mig. En tid för att sörja, fundera, inse och stöttas – djupare än i Madridvardagen. Det blir verkligen att pausa livet här och byta kanal för en vecka. Trots att jag är lite rädd för hur tungt det skall bli ser jag fram emot att komma hem emellanåt. Jag tror också att jag mer rofyllt kan fortsätta här när begravningen och avskedet är över. På torsdag landar jag i Finland, för att en vecka senare återvända till den spanska rytmen.

Ett frimärke till himlen

2008-09-13T11:29:00.000-07:00

Alla färger, mänskor, platser, rytmer, ord, dofter, ljud, smaker och stämningar jag upplever får mig att bubbla av nya intryck jag vill berätta om för de som känner mig från förr. Jag vill beskriva hur jag lever och känner här. Krediten på min telefon har tagit slut flera gånger på grund av mina många babbelsamtal till Finland.

Men det är ändå något som fattas, som om jag inte lyckas uttrycka allt det jag vill dela med mig av. Jag vill ju berätta för dig mamma. Jag vill att du ska se den vackra parken nära oss med alla fina blommor du skulle älska. Jag vill att du ska skratta med mig åt mina klantanden på spanska och vara stolt över de gånger jag lyckas konversera. Jag vill analysera mänskorna jag lär känna tillsammans med dig, att du skall veta hurdana mänskor som blir mina vänner. Jag vill att du ska förstå mig när jag inte orkar med allt nytt och uppmuntra mig att försöka igen som du brukade. Jag vill att du skall veta om allt roligt jag gör och att vi skall oja oss åt spanska krångligheter tillsammans. Jag vill att du skall se hur jag klarar mig bra på nya ställen, så som du lärt mig att göra. Jag önskar det fanns frimärken till himlen.

När jag går för mig själv i mänskovimlet på gator och i metrogångar känner jag mig samtidigt stor och liten. Stor för att jag vet att jag klarar mig, och att jag insett att det finns de som vill en väl var man än hamnar. Liten för att det känns som om jag måste vara stor nu. Jag undrar om jag någonsin får vara liten som jag fick med dig mamma. Vem skall paja mig när jag känner mig vilsen och fylla mig med trygghet bara genom att vara där? Vem skall förklara byråkrati och påpeka etikettregler för mig? Vem skall förstå min person och stöda mina val som du?

Jag vet att mina underbara vänner, mina släktingar, min pappa och din man sträcker ut sina händer beredda att fånga mig om jag faller. Jag vet att genom att pussla ihop alla kärleksbitar omkring mig har jag en språngbräda som för mig långt. Jag vet att livet ger så länge man är öppen att ta emot. Men det är svårt att se strukturen framför sig när den självklara grundpelaren rasat. Var är mina rötter? Hur ser min familj ut? Vart åker jag när jag åker hem? Det är svårt att anpassa sig till att inte ha en mamma att tala med och tala om. Att säga ”min mamma brukade också laga god mat”, eller liknande, när folk talar om sina mammor.

Jag antar att det gäller att minnas att hemkänslan jag byggt upp med dig inte behöver försvinna. Att allt du gett mig finns i mig och gör mig till den jag är. Med den självkänsla du utvecklat hos mig kan jag skapa ett hem där jag är för tillfället. Med den kärlek du lärt mig att dela kan jag bygga relationer som ger mig en familjegemenskap. Med alla minnen av dig har jag kvar mina rötter. Jag får bara lita på att det inte behövs brev eller telefoner för att du skall veta hur jag har det.

Slut på sökandet

2008-09-10T08:53:00.000-07:00

Vi har en bostad!!! Glädjen och lättnaden jag och Jessica kände när vi sprang till metron i ösregnet igår klockan 01 på natten var enorm. Efter något som känts som ett ändlöst irrande från ett halvdåligt alternativ till ett sämre sade det äntligen klick då vi var på bostadsbesök igår på dagen.

Flera intressenter kom samtidigt och jag hann tänka att loppet är kört när de började småprata med de spanska flickorna som bodde i lägenheten och vi stapplade fram några frågor. Men det var ändå vi som talade mest med Leticia och Veronica som visade runt oss i lägenheten. Än en gång insåg jag hur stor roll det första intrycket av ens sociala kompetens spelar vad man än har att göra med. Det hjälper inte att man skulle visa sig vara skötsam, språkkunnig eller humoristisk om man inte ger ett tilltalande intryck i det skede då valet av vem som får rummet görs.

Flickorna var supersympatiska, lägenheten trevlig och läget mycket bra. Då vi gick ut genom dörren konstaterade vi med Jessica att vi båda vill bo där. Vi gick tillbaka in i hissen, åkte upp och frågade om vi kunde bo två i rummet om vi skaffar en extra madrass. De såg förvånade ut, men gillade vår initiativ och snart var mätandet och planerandet igång. Men det fanns två stora MEN: ägarens och den tredje flickans (som inte var hemma) åsikt. De lovade höra av sig inom någon dag och vi gick därifrån med väldigt låg motivation att söka något annat.

Vi besökte ändå en till under dagens lopp, och den var ett verkligt bottennapp. En obehaglig, fet karl som bodde med sin fru och barn i en instängd källarlägenhet i ett halvruggigt område. Total waste of time att åka dit, men hur ska man veta det på basis av en några raders annons och telefonsamtal på väldigt begränsad nivå?!

När vi sprungit av oss lite rastlöshet och frustration och regnet stod som spön i backen till och med här i solstaden skrev flickorna att vi skulle komma dit och tala med den tredje flickan – trodde vi. Vi gav oss iväg i regnet och irrade runt i en timme för att hitta rätt dörr på rätt gata. När vi till slut ringde dem och erkände att vi var vilsna insåg fick vi ännu ett ”tror du att du kan spanska?”-slag i ansiktet då de inte alls menat att vi skulle komma dit, utan bara skulle tala med tjejen och höra av sig sen. Vi traskade snopna mot metron, men hann inte gå många meter förrän de ringde och bad oss komma i alla fall.

Vi satt en lång stund och talade och skojade med alla tre, drack Colacao (som Oboy) och kände oss redan som hemma. De ville också ha oss dit och hade kommit fram till att det funkar om bara jag skriver kontrakt med Pablo, eftersom Jessica bara stannar till Februari. Så den första oktober blir det FIESTA på riktigt, då får vi vårt riktiga hem och dessutom har Jessica födelsedag! Härligt!

Timingen var också perfekt eftersom vi började spanska kursen idag och inte skulle ha lika mycket tid för bostadssökningshobbyn mera. Nu kan vi gå över till nästa fixnivå och skaffa bankkort, uppehållstillstånd och annat spännande. Men en sak i taget, inget är ändå lika stressigt som att hitta en bra bostad. Utmaningen med att klara av att bo i samma rum i fem månader får vi bara se till att klara av !

Söndag i Spanien

2008-09-07T03:42:00.000-07:00

En kort kommentar efter tva lugnare dagar. Sitter pa internetcaf'et i vart kvarter Goya och ska strax ga ut och springa med Jessica till en park i narheten. Solen skiner och vi at morgonmal pa taket for andra gangen.

Igar strovade vi for forsta gangen omkring i centrum, massor av gagator, butiker, manskor, caféer - allt som hor till. At spansk tortilla och kopte en spansk skiva pa varldens basta skivbutik fnac. Dit ska jag ga alltid da jag vill dyka in i mina tankar, harligt da man far lyssna pa vad man vill bara genom att pipa med skivans streckkod.

Vi var trotta efter fredagens fiesta eftersom de alltid haller pa sa lange har + att vi lat tva belgiska flickor sova over da de bor sa langt utanfor stan. Pa festen talade vi med en massa erasmusar och det positiva var att manga var sa oppna pa annat satt an nar man gar ut bland alla tuppisuut. Det negativa var daremot stallet, enformig dunka-dunka, opersonlig inredning o dyra drinkar. Och vissa killar som var for pa helt enkelt. Jessica orkade vara social hela kvallen, men min kvot fylldes ungefar vid halva kvallen, sedan rackte det med nya "hej varifran e du"-bekanta. Men en norrman var faktiskt riktigt trevlig, honom kunde man diskutera med pa riktigt.

Med bostaden gar det langsamt framat. Kollade pa en igar som en spansk flicka annonserat om, men det visade sig att dar bor tva tyska flickor som inte var hemma. Hur ska jag kunna veta om jag vill bo dar i sa fall?! Och sa vill jag ju bo med spanjorer...Poco a poco far man val ta det, tur jag har Marinas fantastiska lagenhet sa lange.

Och forresten, nu kan alla som vill kommentera min blogg, ¡ sa gor det garna !

Necesito para poder vivir

2008-09-05T05:12:00.000-07:00

Es necesito para poder vivir, är det jag kan uppfatta av vad han sjunger i radion. Men vad som är det nödvändiga för att leva hör jag inte. För mig är det nog just nu att vara här och ha tusen nya små mål för varje dag. Och att genomföra dem tillsammans med Jessica och Marina, att hela tiden omgivas av glatt, livfullt sällskap. Att inte stanna upp i ett vakuum och försöka skapa mening i livet själv. Jag känner också värmen av den stora, fina mobiliseringen av tankar, kramar, stöd och tröst nå ända hit som en påminnelse om att jag hör någonstans, att det gör en skillnad hur jag mår, och att det finns de som tar emot mig om jag faller. Det behövs, särskilt nu då en av ens rötter försvunnit ur bilden.

Allt har rullat på med ett otroligt tempo idag. Vi började med språktest för alla 800 erasmusar och fick nödvändig info om var vi ska registrera oss och sådant. Jag gillade första intrycket av de spanska kvinnliga lärarna, verkade vara tuffa och ha glimten i ögat. Efter testet småpratade vi med en del andra utisar, två estniska flickor och en finlandssvensk tjej – den lilla världen snurrar fort runt. Många verkade kunna mycket mer spanska än vi, men man fick ändå känslan av att man inte är ensam i den nya båten. Vi gick till kafeterian för att skaffa lite energi för att orka vidare och fick erfara ett lustigt biljettsystem där man betalar för det man ska ha i en maskin och sedan går fram med lappen till disken. Praktiskt, när man lärt sig vad allt betyder.

Universitetsområdet är verkligen stort, fakultetsbyggnad efter fakultetsbyggnad och studenter som vimlar åt alla håll. Som en egen liten värld. Vi åkte till och med metro från fakulteten där vi haft testet till vår lilla egna fakultet CES Don Bosco. Den internationella koordinatorn Miriam vi sökte var inte där, men istället ramlade vi över en vänlig lärare som talade skaplig engelska och erbjöd sig att ringa Miriam. Vips hade vi en träff med henne några timmar senare.

Nästa steg var dagens internetsession, som blev hälften billigare än igår, men med lite kinesiska utmaningar i datorinställningarna istället. Jag hade hela tiden gått och funderat på när jag skulle komma hem kring begravningen, och nu fick jag resan bokad, torsdag till torsdag 18-25 september. Omvälvande beslut, men skönt att ha bestämt något. Nu vet jag att då blir tid för att möta innebörden av att mamma är borta på ett verkligare och påtagligare sätt än här. Jag tror jag behöver det, även om det nästan kommer att vara lite skrämmande att åka hem för att göra det. Men visst känner jag här också hela tiden i mig att något fattas. Det är som om jag är igång, skrattar, resonerar, babblar, diskuterar allvar, organiserar, planerar, övar nya ord, men ändå är en liten del av mig inte riktigt med. Det är den inre elden som kämpar för att orka med, som glöder sakta istället för att flamma upp, som den i vanliga fall gör i nya spännande situationer. Det är Tindra som sover medan Duktiga Ida är på språng. Men jag är inte orolig, jag vet att Tindra sakta kommer att vakna igen. Tills dess får jag uppleva och socialisera så gott det går utan henne.

Dagen slutar inte här. Efter en uppfriskande persika åkte jag iväg för att träffa Ivan och se på rummet i hans lägenhet jag funderar på att hyra. Jag försökte ringa honom, skickade sedan ett sms och satte mig ner vid metrostationen och väntade. Kvarterets tuffis-tonårskillar hade kvällsmöte vid stationen och jag försökte slappna av till den ljumma brisen medan jag anade en inställd träff. En kvart senare svarade Ivan att han ännu är på jobb och vi måste ses senare. Jag smiter snabbt förbi killgänget och ner i metron igen, som om jag alltid brukar komma upp ur metrogångarna för att pausa på bänkarna utanför.

I det jag för tillfället kallar “hemma” höll Marina på att laga mat som på beställning. Vi hann med en snabb gemensam pasta- och hysterifnissstund innan jag och Jessica rusade iväg mot träffen med Miriam och Marina mot flygfältet för en tripp till sin cariño som befinner sig i sitt hemland Marocko just nu. Jag är glad att hon tar vara på möjligheten att se varifrån han kommer, sånt är viktigt. Någon förnuftig mänska kunde säkert tycka det är en konstig tidpunkt just då hon kommit till Madrid, men vad ska man sitta och vänta på perfekta tidpunkter för? Lev nu istället.

Jag och Jessica träffade en trevlig Miriam och fick veta allt möjligt som vi redan visste, och lite som gjorde oss ännu råddigare. Som det ska vara med andra ord. Vi kommer troligen inte att kunna läsa sociologi på en annan fakultet eftersom alla credits vi får endast skall komma från CES Don Bosco. Jag försökte förklara att jag redan läst all pedagogik jag behöver och verkligen skulle vara intresserad av sociologi. Hon lovade kolla, men bad oss ändå välja kurser vid deras fakutlet just in case...Hon märkte min övervarvsambition och försökte ta ner oss på jorden och lära oss realism, att varken vänta oss eller ta på oss för mycket. Samtidigt berättade hon ändå hur långa, tunga dagar det är vid universiteten här och att vi ska leva loppan nu i september innan allvaret börjar. Hm. Frågan är nu dels om vi ska gå språkkurs 3h/dag eller 4h/vecka efter att första språkkursen tar slut, dels vilka och och vilken mängd av pedagogikkurserna vi ska ta. Morgondagens researchtema är säkrat.

No comprendas NADA NADA NADA? frågade gubben i kiosken igår när vi stod som frågetecken på andra sidan glasrutan. Idag känner jag ändå att jag förstår lite, det kunde vara otydligare och omöjligare. Parallellerna till franskan är många, utmaningen blir att börja producera fullständigare meningar själv snart. Jag blir ivrig att lära mig mera och ser fram emot kursen som börjar nästa onsdag.

Efter en chokladcroissant, ett glas mjölk, lationrytmer från radion och en stund av eftertanke är det dags att lägga sig innan jag somnar på tangetbordet. Imorgon fortsätter att göra-listan, och på kvällen blir det Fiesta Bienvenida för alla erasmusar. Veckoslutets program blir att kolla in vad det egentligen är för stad vi bosatt oss i. Hittills är vi mest bekanta med metrogångarna, universitetsområdet och Goya, kvarteret där vi bor.

Ett slut och en början

2008-09-03T06:45:00.000-07:00

Min utbytestid fick den mest absurda tänkbara början. Igår morse då jag låg och sov på golvet på Frankfurts flygfält ringde Gustav och berättade att min mamma hade dött klockan 05.30. Det jag varit rädd för besannades, hon orkade inte så emot infektionen som drabbat henne för drygt en vecka sedan. Då vi flög iväg på måndag kväll var jag orolig och tänkte mycket på hur mamma skulle klara sig. Hon var väldigt dålig då jag sade hejdå på eftermiddagen innan pappa och jag åkte iväg mot flygfältet. Jag hade försökt hålla modet uppe och uppmuntra henne att orka kämpa, sagt att det nog kommer att bli bra, att de kommer att kunna bota infektionen och sedan fortsätta bekämpa cancern. Men före vår sista kram kom också mina tårar och min oro fram, som jag sett mammas oro såg hon nu också min. Jag drog in doften av mamma för att ta den med mig och sade att vi skall höras ofta, att jag skulle vilja kunna hälsa på varje dag i fortsättningen också.

Nu är jag framme i Madrid, jag bestämde mig nästan genast för att fullfölja resan med mina två kompisar Jessica och Marina. Jag bor de första dagarna i Marinas lägenhet. Jag skall försöka installera mig här, hitta en lägenhet, näravaroanmäla mig och annat som behövs. Sedan skall jag bestämma mig för när jag kommer hem kring begravningen, hur länge jag stannar och sådant. Det är massor på en gång och jag kan inte vara helhjärtat här men inte heller bara åka hem och avbryta allt. Jag vill genomföra året här, även om det blir en underlig och hackig början nu. Jag vet också att mamma var glad för att jag skulle åka och få ordna med allt nytt här. Hon levde alltid med i det jag gjorde och förstod min iver. Det gäller nu att hitta en balans där jag kan vara med och möta sorgen där hemma och samtidigt hänga med så pass mycket här att jag kan komma tillbaka hit igen och börja på riktigt med det nya livet.

Nu måste vi vidare till internationella enheten för att kolla om, och i så fall var och när, vårt test inför spanskakursen är imorgon. Så ska vi köpa metrokort och skaffa telefonabbonemang. Sedan börja kontakta mänskor med lägenheter åt mig. En sak i taget i gråzonen mellan ett slut och en början.

Hasta luego!

Nu börjar det

2008-08-24T12:51:00.000-07:00

Jaha, så tog även jag ännu ett steg in i livet på nätet. En vecka tills jag drar iväg mot sydligare trakter för ett helt läsår. Vågor av "shit, ja ska faktiskt byta liv å ja vet inget om hur de ska gå" dyker upp ibland, men ännu är det ganska lugnt. Eller jag tror nog hårt på att det kommer att bli bra, på nåt sätt, men är ändå lite spänd för HUR det kommer att vara att dimpa ner i Madrid som turist och sakta bli hemma där på riktigt.

Det är intressant hur vetskapen om att man är på väg trappar upp allt som annars har sin lilla gång. På gott och ont. Ibland är det nyttigt att tvingas fundera vad relationer betyder för en och hur de faktiskt fungerar, men ibland blir det bara onödigt dramatiskt. Det är ju ändå inte fråga om att rymma och gå under jorden. Nåja, det som verkade vara den mest negativa upplösningen verkar i alla fall leda till en ny fas av försoning och insikt, så det är väl bara att acceptera dramatiken på vägen dit

Just nu känns det lite jobbigt med allt som ska fixas, alla som ska sägas hejdå åt, jobbet som är kvar, bristen på koncentration och ambivalensen i att inte vilja sluta hänga med alla bra mänskor här men ändå vara otålig inför att komma iväg. Men samtidigt är det precis det här jag vill - ruskas om och våga släppa allt och kasta sig ut redo för att påverkas och leva för fullt någon annanstans. Jag är nyfiken på vem jag kommer att bli medan jag är där, samtidigt som jag vet att det viktigaste kommer att finnas kvar när jag kommer tillbaka - både i och runt mig. Ja, ja, klichéerna om utbytesår är många, ska bli spännande att se hur många jag använder i den här bloggen.

Är i alla fall glad över att ha haft en så bra sommar innan jag far. Den har liksom bevisat för mig att det oftast kommer till nån knorr på livet som man inte väntar sig, och gett mig lite hopp om att det finns ett liv efter erasmus också. Har lärt känna många nya bra typer via lägerjobb, fått med bra vänner som Lisa och Kajsa på jobben, jobbat som forskningsbiträde med världens roligaste forskare och gjort precis det jag har viljat på mina lediga tid: sommarfest, faces, flow, danskurs, senegalfest och annat spontant. Just för att det känns som om livet här skulle räcka till ganska bra, tror jag det är bra att åka. Ett år till i Vasa skulle inte platsa nu. Får bara hoppas att en del av den goda fiilisen finns kvar när jag kommer hem - eller att jag hittar den igen sen.

Nåja, dags för sista veckan i Finland och svåra avväganden inför 15kg:s bagagebegränsingen. Nästa inlägg blir då jag kommer åt en dator i Madrid. Hasta luego!