-----------------
Jag har väntat flera månader på att få träffa FLIS-gänget igen (forskningsprojektet där jag var och troligen kommer att vara assistent). Kunde inte har föreställt mig att bli så fäst vid ett jobbteam, men är glad att få uppleva det. De känns som vänner, förebilder, erfarna och förstående vuxna och inspirationsfrön för framtida möjligheter samtidigt.
Det pågår en ny fas i mitt Madrid-liv. Det känns mer stabilt, jag går med säkrare steg fram i vardagen. Går till mina kurser, pratar med lärarna, stresskriver arbeten, pressar in en länk här och där, kommer flåsande in försenat till danstimmar, försöker hinna träffa så många som möjligt på kvällarna och går ut dansar både salsa och annat.
Fortfarande är det ibland svårt att veta vem som kan tänkas vara de verkliga vänner jag skulle vilja ha. Men tar det lugnare med det, har märkt att det dyker upp nya mänskor med potential av sig själv nu som då, och att folk inte glömmer en så lätt som jag ibland oroat mig för.
Kom just tillbaka från en resa till Andalusien med ett bra, skrattvilt gäng. Är glad över hjärtliga Rebecca, kompis-klickandet (och kartläsarklubben) med hennes Markus, över den jättenära vänskapen vi fått med Wouter, och över att ha övervunnit största delen av schismen med för mig lite för macho Matteo och lyckats hitta en våglängd av förståelse och skratt även med honom. Och över berätta-allt-telepati-syster Jessica förstås.
Själva resan innehöll det mesta förutom ordentlig värme, vilket gav mig försmak för att återvända på våren till underbart vackra vitgula Sevilla, Cádiz med speciell på-andra-sidan-skymtar-Afrika-stämning och alternativa, arabinspirerade Granada. Blev bland annat utnämnd till kartälskare nr 1 och den mest lättlurade, då jag trodde på att våra hyrbilar stulits under pausen i en bergsby i Sierra Nevada. Fick också höra att jag kan konsten att skratta åt mig själv, vilket verkligen var ända vägen ut när man förundrar sig vilka saker man faktiskt kan gå på ibland.
Det börjar äntligen kännas som att jag klarar av att kommunicera ganska bra i flera situationer, trots att jag gör fel och inte lyckas förklara allt jag vill. Nu börjar lite av den där jag-och-min-ryggsäck-klarar-oss-var-vi-än-hamnar-fiilisen äntligen infinna sig. Mycket som bidrar till det är nog känslan av att få komma hem till vänner som saknat en, som lyser upp av att se en och möter en med en sådan värme att alla eventuella irritationsmoln man burit på ända upp i hissen skingras. Må vara att vissa städdiskussioner och tillsägelser irriterar, gemenskapen väger upp alla småfnys om osynkroniserade städkrav.
Samtidigt som allt känns mer stabilt vet jag att allt hela tiden handlar om förändring. Nu är hösten snart slut, det blir Finland – med en julvariant jag aldrig upplevt – och ett dimensionsbyte i Senegal med min resvän nr 1 Lisa. Jag väntar på att få uppleva liknande glädje och sprakande färger som sist. Men jag vet inte hur det kommer att bli utan volontärjobb, i annan stadsdel och med delvis andra mänskor. Jag vet bara att det blir annorlunda, och hoppas på att det blir det på ett bra sätt.
När jag återvänder till Madrid är eran med Jessica, Marina, Wouter, Rebecca och flera andra slut. De åker hem och jag blir kvar att mer självständigt än tidigare fixa mitt eget liv. Aktivare kontaktsökning, mer tid för reflektion (eget rum, tex), mer professionella utmaningar med praktik i spansk skola, kanske lite mer tid att läsa (säger jag alltid). Men också mer besök av vänner, fasta punkter och andningshål om det blir för mycket av ”hej jag är en jätteintressant ny vän för dig”-pressen. Känns väldigt skönt att åtminstone mina compañeras finns kvar i Madridvardagen.
Jag tror det blir bra och gör Madrid till en fullständig helhet för mig. Men jag vet också att det kan bli tuffare utan en Jessica bredvid mig då ensam-litenheten faller på. Men är glad att tvingas söka fler nya kontakter, tror det gör gott i slutändan.
Under våren måste jag också bestämma mig för hur sommaren och nästa läsår ska se ut. Allt leder vidare, inget står stilla. Men riktigt vart vet jag inte.
Har en period av saknad till mamma och får ofta lust att ringa till henne, att ha henne med i det jag gör. Ibland kan jag inte riktigt fatta att hon är borta för evigt, att jag faktiskt aldrig får träffa henne igen. Jag tror att det sätt jag är ledsen på nu är det som kommer att vara för alltid. Inte alltid starkt närvarande, men i vågor. När jag tänker på hennes sista vecka i livet, eller dagen jag fick veta om hennes sjukdom, kan jag känna ångest och obehag, som ett efterskalv av den oro jag kände då. men jag har fått träffa henne två gånger i drömmen och hoppas på att få göra det fler gånger. Hon var där, precis den fina mjuka mamma jag älskar. Så vet jag att hon är med mig hela tiden, om än på smärtsamt långt avstånd.
-----------------
Nu är jag tillbaka för några dagars vardag här innan det bär av igen i över en månad. Älskar att allt är i rullning, även om jag skulle behöva mer tid för trabajos just nu. Viva la vida!
