Första gången jag är i Madrid och Jessica är borta måste jag väl passa på att skriva om några vänskapsbevis tagna ur I&
J-hälftarnas vardag:
”Du inte bara får hälften, du är hälften” Jessica om en mandarin i metron hungriga på väg hem från spanska kurs.
”Jee, e de du?!” Både jag o Jessica när den ena är hemma när den andra kommer från universitetet.
”Tror du du kan hänga dina jumppakläder på dörrhandtaget istället för på skåpdörren så vi kan stänga den?” Jessica under ett försök att hålla rummet lite mer ordnat.
”Hördu du avbryter nog också” Jessica då jag klagar på hennes avbrytande under en livlig diskussion med brittiska juden Yoni om skolsystem och religioner.
”Vi är stjärnorna, du är ju Tindra, men va ska vi heta?” Jessica om glimten som vi båda har i oss.
”Vad skönt att du också känner dig liten och borttappad, för jag har alltid sett dig som så socialt säker” Jessica om att vi båda ibland känner att vi tappat bort den sociala förmågan vi trodde oss ha då vi försöker integrera oss med spanska studeranden.
”Jag har diskat de två senaste gångerna, bara så du vet" Ida som vill ha uppmärksamhet av sin hälft och känna sig hemmaduktig.
”De va så tomt här i rummet när inte din väska också stod mitt i halvmetersmellanrummet och ingen satt mittemot och datorknapprade ikapp” Ida om kväll utan Jessica i vårt 6kvm:s rum.
Har funderat en del på hur det kommer att bli när Jessica åker hem och jag inte har min ständiga dela-allt-med-vän kvar här. Ingen att berätta alla osäkra tankar, konstiga rädslor, pinsamma anekdoter, irriterande stunder, utanförkänslor eller överväldigande känslor för. Och att skrika, klaga, gråta, viska hemlisar eller skratta med.
Kan ju inte säga att det inte finns någon annan att göra det med, redan i min lägenhet finns det ju hur härliga mänskor som helst. Men det envisa och starka systerskap som vuxit fram mellan mig och Jessica är svårt att ersätta. Vad man än kan säga till dess nackdel att ha med någon från sin hemmakrets skulle jag aldrig byta bort den gemenskap jag nu har med Jessica. Det är en upplevelse och rikedom i sig. Tiden då jag ska klara mig själv här utan hälften av de jag känner nu närmar sig dessutom fortare än väntat. Dryga en månad så är det jul och sen börjar en ny era igen, madre mía!
