Explosion
tänk om den kommer
om den är en förklädd tsunami
om alla trygga känslor sugs ut med vågen
kastas tillbaka in mot stranden
i ångestskummets oordning
om det här är lugnet före sorgstormen
Samlad
var är tårar
och skrik av förlorat
liv var är
uppgiven livslust
varför släpar sig inte
fötterna efter mig
Såg mig om efter
skuggmannen runt hörnet
fällan jag skulle
ramla i
öde landsvägen med
bensinstopp
Ett gråare moln
allt som syntes
sakta tyngande
kylande höstvind
lite mindre lust att
stiga upp och möta
den nya världen
Flera moln
ett bortvänt ansikte
en oförstående kurskamrat
ett obesvarat meddelande
en oformulerad tanke
ett språkmissförstånd
Inser det blir ingen
sorgstorm
imorgon
vinden är här
och molnen
skymmer ibland
viner isande ibland
Vågen är
återkommande tidvatten
ingen tsunami att
springa undan
ebb och flod
här och nu
en tår ibland
nuddande uppgivenhet
mellan vanliga skrattmöten
Snubblar ibland men
klär av mig rädslan
för stupet
dansar vidare
till ny rytm
1 kommentar:
Starkt. Om metall och is kunde gråta skulle jag. Inte av sorg, av KÄNSLAN. Men nej, jag är tillbaka i den hårda kärna C känner bäst (och var med och skapade en gång).
Väckte många spontanta kommetnarer, varav vissa mindre seriösa.
Älskar dig,
inte som en stjärna,
inte som en blomma,
inte som havet:
en alltuppfyllande känsla,
inte som luften,
inte som materian
(den vi alla eftersträvar).
Älskar dig som spindelväv,
som fisknät:
som fångar det
som har betydelse.
Ha en bra dag!
Skicka en kommentar