En bättre stund

Frustrationsmolnet blåser
vidare når denna gång
över begrstoppen
stegen lättar
andningen jämnas ut

yta och kärna
närmar sig varann
stundsivern väcker mig

men också rädslan
rädslan över
vädernyckeln
nästa moln
solberoendet

vill vara
oövervinnerlig i
grann prickig regnkappa

men längtan
efter varma solstrålar mot
bröstet
blåser inte
ända förbi bergstoppen

En bottentanke och lite ytplask

Sitter hemma ( känns verkligen så, se bild på vårt rum t.v!) och har det ganska br a för tillfället. Sprang till Retiro med Jessica och deltog svettiga en kort stund i stämningen av trummor o dans som pågick där. Söndag kväll är verkligen bohemartisternas höjdpunkt, måste gå dit en anna n gång bara för att njuta.

Resten av helgen har gått åt till fest med kämppisarna (se foto nedan), danskurs, sömn (!) och utekväll med Wouter, Maxime & co. Har också långsamt läst framåt i en sociologibok, roligt att förstå största delen, men koncentrationen som krävs är nog helt annan än hemma. Som tur har de flesta lärarna en "tranquila, tranquila"- inställning till oss och verkar tycka att huvudsaken är att vi försöker. Så vi kör på det. Men ibland är det nog väldigt frustrerande att samtidigt märka att vissa kurser är på en ganska grundläggande nivå, men att på grund av språket inte ändå vara kapabel att ta till sig nåt mer. Åtminstone lärorikt för framtiden att inse hur elever med andra förstaspråk känner sig.

Trots att jag nu för tillfället kommit uppåt längs bergochdalbanan tänkte jag dela med mig av en bottentanke från förra torsdagseftermiddagen i metron efter en sämre dag på universitetet:


Sjunker ner i främlingsskapet
gömmer stora frågor
i nybörjarspråk
skjuter undan djupa samtal
för daglig ytfaktasamling

vill krypa ner i grått och ingenting
sudda ut min
existens i den oförstående världen
alla "he he, får ja va me"-situationer
tro inte att jag vill
ha ert dumma ytprat heller

glöm mitt försiktiga jag
det vill jag också
eller snälla
se in i mina ögon
gå förbi alla dörrar av
försiktighet, osäkerhet, enstöringshet
ytlighet, enkelhet

dyk
i havet av känslor och tankar
plocka en mussla
ta upp pärlan

Bergochdalbaneliv

Förra tisdagen trodde jag allt slutligen började vända mot en stabilt postivare riktning. Men nej, det är nog bergochdalbana som skall åkas, inga snälltåg här inte.

Efter min vilsenhetssvacka hade jag ett sällsynt bra sammavåglängdsmöte med en kille jag lärt känna via Jessica. Vi förenades i vår känsla av att inte riktigt hitta våra mänskor och vägar här ännu. Av att ibland känna oss för gamla på kurserna eller allmänt i Erasmus-jee-festa-bubblan. Varje sak vi talade om blev på hälft för nästa intressanta tema. Vi kände igen oss i den andras berättelser och hade mitt i allt någon som förstod precis vad man menade att tala med. Äntligen någon som också funderar på sådant som jag, som är och vill vara medveten om vad som händer och hur vi påverkas och påverkar vår omvärld.

Vi skulle ses snart sade vi. Jag for hem och packade till Italien, nöjd över en ny vänskap jag väntat på. En helt annan än flera av de ytliga man skaffar sig i sitt nätverksvirkande här.

Italien var skönt och lugnt. Många bra pratstunder med Stephanie, och ett vackert varmt Florens att vandra runt i. Det var också roligt att märka att jag saknade spanskan och hemvanheten i Madrid. Med grannlandet som kontrast blev skillnaden mellan totalturisten och utbytesstuderanden mer framträdande.

På väg tillbaka till vardagen kollade jag med sammavåglängsvännen när vi skulle fortsätta våra intressanta diskussioner. Jag skrev, ringde nästa dag och dagen därpå. Men inte ett pip till svar. Jag kommer inte att gå med på den enkla lösningen att han bara medvetet dissar mig förrän jag får det bevisat. Han får lov att ha tappat telefonen, åkt på resa och glömt den hemma, eller något. Men den här ovissheten att mitt i allt tappa något man just klamrat sig fast vid, kör mig för tillfället igen ner i dalen. Motivationen till att pröva sig fram mot nya vänner är inte precis högre när man just tappat bort en av den sorten som inte växer på träd.

Visst, det kan ju hända att den naturliga förklaringen uppenbarar sig, men att inte veta om det blir imorgon, i april eller aldrig är väldigt frustrerande. Situationens symbolik ger det trista en större dimension: Du känner dig vilsen utan ditt vanliga nätverk. Du vet inte riktigt vart du skall vända dig bland alla möjligheter. Många är trevliga men prickarna på i:en fattas ändå. Du träffar en som känner lika och förstår dig. Du tappar bort personen och allt nollas. Du är tröttare än tidigare på att söka dig fram, och påminnelsen om hur bra det kan fungera med någon gör dig mer pessimistisk till att hitta sådana var som helst.

Jag funderar på mina känslosvall och undrar vilka faktorer som ingår i summan. Både det att tvingas gå sin egen väg utan att stanna upp och fråga mamma om något, och det att hela omgivningen är ny, är säkert med och skapar bergochdalbanan. Det är därmed inte så att jag skulle ogilla min vardag här. Tvärtom är det mesta intressant eller roligt: kurserna, språket, stämningen med kämppisarna, spanska kulturglimtar, DANSKURSER, nya personligheter och storstadsliv. Men innanför börjar jag bli trött. Det skulle få räcka med prövningar just nu. Jag tar gärna emot en riktigt värmande vändpunkt snart. En tid då man inte behöver fundera och analysera ens person och situation så mycket, utan bara kan känna att man trivs med hur man lever för stunden.

Jag satsar på att den tiden kommer snart. Fortsätter göra allt jag tycker är intressant här även om det känns som om en del av mig kanske inte är med hela tiden. Jag litar på att det för eller senare kommer fler möjligheter till djupare kontakter, eller andra bergstoppar. Men om någon av er blev tveksam så ångrar jag på inget sätt att jag lever här just nu. Att stanna ett år känns dessutom skönt, som att jag kommer att få skörda frukten av att hålla på med sökpusslandet just nu.

Höstkluvenhet

Här sitter jag hemma i soffan och funderar på Madridlivets mening medan mina två compañeras (kämppisar) ser på spansk såpa. Jag har på mina nya lösa grenhängshalvhippiebyxor som jag köpt från Rastro-marknaden i La Latina, vi småpratar om foton och Halloweenutstyrsel och just nu känns allt ganska bra.

Det är skönt, för det senaste veckoslutet har jag upplevt en typisk svacka och känsla av brist på tillhörighet. Eftersom jag alltid vill vara med där det händer, knyta kontakter, känna mig uppskattad och klara och tro på mig själv är det en utmaning för mig att vara liten och ny här i det stora. Jag växlar mellan att njuta av en vardag där jag till största delen kan välja själv vad jag gör och inte har en massa plikter, och att stundvis känna mig liten och obetydlig när jag inte har det sammanhang jag brukar runt mig. Det är fantastiskt att ha en så bra vän som Jessica med i nästan allt jag gör, men ibland funderar jag om det roliga-nästan-aldrig-ensamma-livet är en illusion. Jag undrar hur det skulle vara om Jessica inte var här.

Jag vet att det är onödigt att stressa för varken att få nya riktiga vänner eller Madrids utbud. Men jag är väl bortskämd med att i vanliga fall ha flera som vill ses än jag hinner med. Och med att höra till många gemenskaper. Det får det lilla tvivlet på att det är tillräckligt att gå och shoppa med Jessica eller sitta hemma vid datorn och ladda upp foton en kväll då jag kunde tagit kontakt med någon ny eller varit kulturell. Jag vet också att allt tar tid. Det tog tid att hitta nära vänner i Vasa också trots att där förstås var lättare att komma in i systemen. Och det tar tid att hitta just de ställen man gillar.

Svackan handlar mest om att alla små saker hopade sig nyligen. En kille jag tycker är charmig verkade ointresserad på fredagens mojitofest som annars också blev mycket plattare än väntat. Två jag tog kontakt med från min språkkursklass för att göra något svarade aldrig på lördagen. De senaste gångerna vi gått ut har vi inte hittat fram till bra dansställen utan gått runt och sökt tills vi tröttnat och gått hem. Och så vidare. Jag skulle vilja uppleva en riktig höjdarkväll när allt bara flyter på och man aldrig vill gå och lägga sig. Det är ju vad alla väntar sig att man ska svämam över av stup i kvarten här i storstaden. Pero algún día.

Det är också lite tyngre än tidigare att klappa sig själv på axeln och stolt gå vidare när man blir osäker på sin förträfflighet. Förr fanns åtminstone mammas röst som övertygade en om att man var fin och fantastisk och skulle gå långt. Det stack till lite när vi träffade Marina med hennes föräldrar i lördags. Jag vet ju hur mammas värme kändes, men jag kan inte vira in mig i den lika nära som förr då vi talade om något eller kramades. Känslan av att borda vara glad och positiv och ge rätt intryck inför nya människor, och att vara tvungen att klara sig utan extra pajpaj trots att det var precis vad jag behövt, drog fram min gråa sida under helgen.

Som tur växlar känslan som vädret här, vilket jag också vet att det kommer att göra då jag trampar vatten i ösregnet (även bokstavligt på lördag natt). Idag talade jag med trevliga spanska flickor på föreläsningen som jag förstod största delen av. Jag och Wouter fick beröm för att kunna dansstegen under salsatimmen, och jag fick ett ”ursäkta att jag inte svarat men ska vi göra något nu”-meddelande av ena språkkurskompisen från lördagen. Imorgon ska jag på afrolatino-dans, intressanta kurser och träffa en kompis på kvällen. Våra compañeras planerar när vi ska ut och festa med dem och på torsdag åker jag till Firenze för att hälsa på Stephanie! Med andra ord är jag på väg upp igen – från den lilla för stunden jobbiga kluvenhetssvackan.

P.S. Glömde berätta om Barcelonaresan. Den var super, massor av skratt och samhörighet i vårt gäng (Jessica, Wouter, jag och Maxime). Fin stad och bra husrum hos och fest med Juanma. Kanske mer om det senare, eller bara genom facebookbilderna. D.S.

Några korta sociologiska iakttagelser

Strax innan avfärd mot Barcelona med Jessica, Wouter och Maxime (på resa igen!) måste jag bara få anteckna några rader om sociologiska iakttagelser som bubblar inom mig.

- Var man än är finns det alltid någon som tror allt kretsar kring hans navel. I detta fall en polack jag aktivt försökt ironisera ner på jorden då vi hamnat ha med varandra att göra, men som dessvärre inte kan tänka sig att någon skulle annat än skämta beundrande med honom.

- Då mänskor försöker tysta ner mig, ger tvetydiga instruktioner eller inte minns vad de själva sagt tidigare, framkallar det en mycket organiserad och "hördu så här var det faktiskt"-sida hos mig. Talar om vår första koordinator som till en del stjälpbabblar mer än hon hjälper och blir nervös om jag påminde henne om t.ex. hur hon tidigare anvisat oss att räkna våra studiepoäng eller liknande. Eller så här: Bra att hon ger oss en felaktig läseordning att börja pussla kurser från samma dag som kurserna börjar. Det är alltså inte riktigt så illa som det låter, och vår andra koordinator är säkrare och mer avslappnad och tål frågor, men måste bubbla ut lite om råddet i alla fall.

- I Spanien skall man inte hämta blommor åt dem man är bjuden hem till, det görs bara när någon dött. Fick vi veta sista språkkursdagen då vi just köpt en blomma åt vår lärare :).

- Att dansa och sjunga om bananer kan pigga upp en metroresa mångdubbelt. "Go bananas, go go bananas!"

- Det kräver antingen otroligt tålamod, nivå av berusning eller förmåga till "att prata utan att vara helt där" för att orka med en hel erasmusfest-utekväll. I något skede tappar jag alltid nerverna och då finns det alltid minns en "hej varifrån är ni"-typ kvar. Senast i tisdags var jag tvungen att gå iväg innan resten chattat klart med portugisen som fångade oss på väg hem efter misslyckad jakt på öppna salsabarer.

Jag gillar givetvis att lära känna nya mänskor, men uppskattar mer att hinna tala med några lite längre under en kväll än att ytrusa runt bland hundra. Och så finns det alltid de jag inte orkar med, särskilt inte senare på kvällen. Intressant att märka sina egna gränser. Det är liksom inte riktigt samma sak om man går ut till Ollis och träffar gamla bekanta. Saknar hemmafester, men ingen här har ett eget hem att bjuda in folk till. Hittills har parker fått agera den mer avslappande samlingsplatsen.

Och så några kortare kommentarer:

- Ibland önskar man att alla talade ens språk så man fick förklara precis vad man menar. Ibland är man väldigt tacksam för sitt hemliga språk.

- Att flytta eller handla massiva mängder är mycket roligare om man är två. Det samma gäller att delta i fel lektion för att ingen berättat att platsen ändrat.

- Det är helt enkelt väldigt skönt att kunna göra sig hemmastadd där man bor. Att inte veta att man snart skall flytta vidare. Första kvällen i vårt nya hem sitter jag mitt i ett hav av saker i vårt mikroskopiska ännu oinredda rum lyckligt och bloggar med känslan av hem i mig. Våra compañeras är roliga att småprata med och spanskan går framåt, med ord som morot, jävlar och brännas (mat). Gardinerna är fula men vi har redan skaffat oss fina lakan, en söt lampa och en baby (bambuskott) att värna om.

Nu måste jag packa för vår Barcelonatripp. Har inte hunnit sätta in mig i Barcelona som stad, hoppas på att få snylta på Wouters kunskaper. Tillbaka sent på söndag inför en måndag full av kurser att pröva på innan det slutliga schemat slås fast.