Några korta sociologiska iakttagelser

Strax innan avfärd mot Barcelona med Jessica, Wouter och Maxime (på resa igen!) måste jag bara få anteckna några rader om sociologiska iakttagelser som bubblar inom mig.

- Var man än är finns det alltid någon som tror allt kretsar kring hans navel. I detta fall en polack jag aktivt försökt ironisera ner på jorden då vi hamnat ha med varandra att göra, men som dessvärre inte kan tänka sig att någon skulle annat än skämta beundrande med honom.

- Då mänskor försöker tysta ner mig, ger tvetydiga instruktioner eller inte minns vad de själva sagt tidigare, framkallar det en mycket organiserad och "hördu så här var det faktiskt"-sida hos mig. Talar om vår första koordinator som till en del stjälpbabblar mer än hon hjälper och blir nervös om jag påminde henne om t.ex. hur hon tidigare anvisat oss att räkna våra studiepoäng eller liknande. Eller så här: Bra att hon ger oss en felaktig läseordning att börja pussla kurser från samma dag som kurserna börjar. Det är alltså inte riktigt så illa som det låter, och vår andra koordinator är säkrare och mer avslappnad och tål frågor, men måste bubbla ut lite om råddet i alla fall.

- I Spanien skall man inte hämta blommor åt dem man är bjuden hem till, det görs bara när någon dött. Fick vi veta sista språkkursdagen då vi just köpt en blomma åt vår lärare :).

- Att dansa och sjunga om bananer kan pigga upp en metroresa mångdubbelt. "Go bananas, go go bananas!"

- Det kräver antingen otroligt tålamod, nivå av berusning eller förmåga till "att prata utan att vara helt där" för att orka med en hel erasmusfest-utekväll. I något skede tappar jag alltid nerverna och då finns det alltid minns en "hej varifrån är ni"-typ kvar. Senast i tisdags var jag tvungen att gå iväg innan resten chattat klart med portugisen som fångade oss på väg hem efter misslyckad jakt på öppna salsabarer.

Jag gillar givetvis att lära känna nya mänskor, men uppskattar mer att hinna tala med några lite längre under en kväll än att ytrusa runt bland hundra. Och så finns det alltid de jag inte orkar med, särskilt inte senare på kvällen. Intressant att märka sina egna gränser. Det är liksom inte riktigt samma sak om man går ut till Ollis och träffar gamla bekanta. Saknar hemmafester, men ingen här har ett eget hem att bjuda in folk till. Hittills har parker fått agera den mer avslappande samlingsplatsen.

Och så några kortare kommentarer:

- Ibland önskar man att alla talade ens språk så man fick förklara precis vad man menar. Ibland är man väldigt tacksam för sitt hemliga språk.

- Att flytta eller handla massiva mängder är mycket roligare om man är två. Det samma gäller att delta i fel lektion för att ingen berättat att platsen ändrat.

- Det är helt enkelt väldigt skönt att kunna göra sig hemmastadd där man bor. Att inte veta att man snart skall flytta vidare. Första kvällen i vårt nya hem sitter jag mitt i ett hav av saker i vårt mikroskopiska ännu oinredda rum lyckligt och bloggar med känslan av hem i mig. Våra compañeras är roliga att småprata med och spanskan går framåt, med ord som morot, jävlar och brännas (mat). Gardinerna är fula men vi har redan skaffat oss fina lakan, en söt lampa och en baby (bambuskott) att värna om.

Nu måste jag packa för vår Barcelonatripp. Har inte hunnit sätta in mig i Barcelona som stad, hoppas på att få snylta på Wouters kunskaper. Tillbaka sent på söndag inför en måndag full av kurser att pröva på innan det slutliga schemat slås fast.