Höstkluvenhet

Här sitter jag hemma i soffan och funderar på Madridlivets mening medan mina två compañeras (kämppisar) ser på spansk såpa. Jag har på mina nya lösa grenhängshalvhippiebyxor som jag köpt från Rastro-marknaden i La Latina, vi småpratar om foton och Halloweenutstyrsel och just nu känns allt ganska bra.

Det är skönt, för det senaste veckoslutet har jag upplevt en typisk svacka och känsla av brist på tillhörighet. Eftersom jag alltid vill vara med där det händer, knyta kontakter, känna mig uppskattad och klara och tro på mig själv är det en utmaning för mig att vara liten och ny här i det stora. Jag växlar mellan att njuta av en vardag där jag till största delen kan välja själv vad jag gör och inte har en massa plikter, och att stundvis känna mig liten och obetydlig när jag inte har det sammanhang jag brukar runt mig. Det är fantastiskt att ha en så bra vän som Jessica med i nästan allt jag gör, men ibland funderar jag om det roliga-nästan-aldrig-ensamma-livet är en illusion. Jag undrar hur det skulle vara om Jessica inte var här.

Jag vet att det är onödigt att stressa för varken att få nya riktiga vänner eller Madrids utbud. Men jag är väl bortskämd med att i vanliga fall ha flera som vill ses än jag hinner med. Och med att höra till många gemenskaper. Det får det lilla tvivlet på att det är tillräckligt att gå och shoppa med Jessica eller sitta hemma vid datorn och ladda upp foton en kväll då jag kunde tagit kontakt med någon ny eller varit kulturell. Jag vet också att allt tar tid. Det tog tid att hitta nära vänner i Vasa också trots att där förstås var lättare att komma in i systemen. Och det tar tid att hitta just de ställen man gillar.

Svackan handlar mest om att alla små saker hopade sig nyligen. En kille jag tycker är charmig verkade ointresserad på fredagens mojitofest som annars också blev mycket plattare än väntat. Två jag tog kontakt med från min språkkursklass för att göra något svarade aldrig på lördagen. De senaste gångerna vi gått ut har vi inte hittat fram till bra dansställen utan gått runt och sökt tills vi tröttnat och gått hem. Och så vidare. Jag skulle vilja uppleva en riktig höjdarkväll när allt bara flyter på och man aldrig vill gå och lägga sig. Det är ju vad alla väntar sig att man ska svämam över av stup i kvarten här i storstaden. Pero algún día.

Det är också lite tyngre än tidigare att klappa sig själv på axeln och stolt gå vidare när man blir osäker på sin förträfflighet. Förr fanns åtminstone mammas röst som övertygade en om att man var fin och fantastisk och skulle gå långt. Det stack till lite när vi träffade Marina med hennes föräldrar i lördags. Jag vet ju hur mammas värme kändes, men jag kan inte vira in mig i den lika nära som förr då vi talade om något eller kramades. Känslan av att borda vara glad och positiv och ge rätt intryck inför nya människor, och att vara tvungen att klara sig utan extra pajpaj trots att det var precis vad jag behövt, drog fram min gråa sida under helgen.

Som tur växlar känslan som vädret här, vilket jag också vet att det kommer att göra då jag trampar vatten i ösregnet (även bokstavligt på lördag natt). Idag talade jag med trevliga spanska flickor på föreläsningen som jag förstod största delen av. Jag och Wouter fick beröm för att kunna dansstegen under salsatimmen, och jag fick ett ”ursäkta att jag inte svarat men ska vi göra något nu”-meddelande av ena språkkurskompisen från lördagen. Imorgon ska jag på afrolatino-dans, intressanta kurser och träffa en kompis på kvällen. Våra compañeras planerar när vi ska ut och festa med dem och på torsdag åker jag till Firenze för att hälsa på Stephanie! Med andra ord är jag på väg upp igen – från den lilla för stunden jobbiga kluvenhetssvackan.

P.S. Glömde berätta om Barcelonaresan. Den var super, massor av skratt och samhörighet i vårt gäng (Jessica, Wouter, jag och Maxime). Fin stad och bra husrum hos och fest med Juanma. Kanske mer om det senare, eller bara genom facebookbilderna. D.S.