onsdag 19 augusti 2009

Solig livsprognos med plötsliga regnskurar


Så kom den igen

grävde sig in

under skinnet nånstans

där huden var mest

genomtränglig

sårbar


spred sig som en

tyngd i

bröst i ögon

mage leende


väderlekens

kombinationssymbol

moln-sol-regndroppe

som kan bli

ösregn


där ensam söker skydd

förgäves

efter att ha negligerat

ofarliga droppar

på solskenspromenad



Cyklar leende

längs kajen möter

mänskor jag vill

får vara

nära, dela med


känner nån tror

på mej

jag kan göra nåt

behövs


dansar fram min iver

skapar platser

som är mina



Men inget hindrar

stunderna då

tyngden kryper

igenom drar ner

överrumplar

mej


någon kanske

inte dök upp

något kanske

inte gick som jag trodde

blev symbol för

allts förgänglighet


något kanske

var så fint

jag ville dela det

men inte

kunde


men allt kanske

tillochmed

gick som någon

tänkt det skulle


och ändå

öser regnet

i mitt bröst

mina ögon


ibland

även

i det nya livets

soliga väderprognos

torsdag 23 juli 2009

I mötet med historien och framtiden


Måste bara konstatera i all sin enkelhet, att den här korta tiden i Åbo har varit precis vad jag behövde just nu. Mycket mer rätt än jag kunde föreställa mig vid avskedet i Spanien, då en värld åter skulle lämnas och packas ihop i asken, ni vet.

Har fått komma till något bekant, tryggt, med vänner som förstår mig precis i min föränderlighet, som dyker in i min stämning och delar den med mig, tätar skyddsnätet efter en tid av glesare maskor i Madrid långt från min bas.

Dessutom har det, i motsats till vad många tror när man talar om att tömma sin mammas lägenhet, varit en fin resa till min historia och bakgrund, som fått vävas starkare samman med min mammas. Jag har grävt i skrymslena i hennes skrivbordslådor, sett på foton från hennes ungdomstid, läst gamla brev och våra lappar till varandra. Jag har valt bland hennes saker det jag vill spara för att minnas och ha med mig senare. Jag har läst oändligt många artiklar, protokoll, intyg, material som handlar om hennes stora engagemang för jämnställdhet och att vara kvinna i en mansdominerad yrkesbransch, och för svenskan i Finland – ett språk hon själv inte föddes till utan valde att identifiera sig med. Jag har fått vara nära henne och lära känna henne bättre, sidor jag förstås känt till, men kanske nu sett på med andra ännu nyfiknare ögon. Förstått mer och känt en ny sorts, djupare beundran.

Det är klart att denna djupdykning väcker saknad, längtan efter att få dela ännu mer erfarenheter med henne - hjältinnan jag ser upp till och den lilla mänskan som sökt sin väg och hittade den. Men det stärker ändå mer än det tynger. Nu vet jag ännu klarare. Det här var min mamma, min kontext, min solida grund. Sådan här är hon, med mig och i mig.


Att ha gått genom hennes livsverk ger mig möjlighet att bära det vidare, på mitt sätt. En del som minnen, som en fascinerande berättelse om en stark person, men mycket som direkt inspiration, som råd, som lärdomar, som sporre, som uppmuntran, som drivkraft att orka kämpa – för något bättre och rättvisare, och för att själv få vara lycklig. Att se möjligheten att göra något, ta den och tro på sig själv. Att våga bryta mönster och hitta nya vägar och stå för dem. Och mest av allt bara genom att vara den jag blivit med hennes förmåga att ge, förstå, dela med, lyfta och stå i bredd med de som stod henne nära.

Kombinationen av att ha fått mötas med mamma och känna av skyddsnätet av vänner i hemmamiljön har gett mig lugn och styrka. Min bas känns helare och jag känner mig nu redo för att anta utmaningen Helsingfors, forskningsjobb, gradu, andra fritidsengagemang och lite nya mänskor – allez, on est parti!

torsdag 16 juli 2009

Oaser på ökenvandringen


I öknen känns

alla väder tydligare

solen gassar natten

biter kallt

vinden sliter

med en och syner

av oaser lockar med

förtrollande kraft

lovar milda stunder i

lummig grönska

hängmatta

och glittrande källor


Man springer

tappar packning

och väderstreck

dansar av tanken på

mjuk vila

tills palmens konturer

bleknar och törsten

bränner av dansen


Inser sakta livet

är vägen är inte

paradisoas eller

slumrig drömsömn

är vaken vandring är

regn och sol

källor finns gömda

där andra också

stannar

fyller sin flaska

delar på skuggan


Men oasen kan

bara leva

inom mig då jag

inte försöker lappa

förlusten av de gamla

med nya syner

utan låter tidigare

oaser bli palmer

sjöar i

min egen

fredag 19 juni 2009

Blandat + önskelista på lärdomar

Blandade kommentarer:

- Jag tror inte dans någonsin kommer att sluta ingå som en viktig del av mig och mitt liv. Jag kan gå in trött, sur, ledsen, irriterad på en danslektion eller en brasiliensk bar, och efter 15 min svänger och shakar hela jag och leendet bara spricker upp i mitt ansikte. Senegalesiskt, brasilienskt och mer tål att upptäckas.


- Kommer tyvärr inte att kunna delta i avslutningsuppträdandet med den senegalesiska dansgruppen, men tröstar mig med faktumet att jag skulle varit en av de sex som fått delta för att de kan koreografierna. Orsaken att jag inte kan delta väger också upp grejen, åker med min bästa vän här, Alice från Italien, till Marocko min sista helg innan hemresan.


- Hade några positiva upplevelser med att dansa merengue och bachata och känna mig a gusto med partnern. Men fortfarande har jag svårt att släppa loss med alla som bjuder upp på grund av min avvaktande mur som granskar vem som dansar för att dansa och vem som söker extra närhet.


- I sökandet efter au pair jobb åt Vero på nätet höll det på att gå riktigt illa. Skulle inte juristen och mammas flicka-rollen i mig vaknat hade vi troligen betalat in 500 euro till en fejk agency för att Vero skulle kunna få ett visum snabbt för att åka till en fejk mamma i Kalifornien. Fejkmamman hade sin fejkade f.d. aupair fixad på facebook och allt. Skrämmande och obehagligt att inse att personer man börjat se frmaför sig inte finns. Desillusionerade men ändå mest lättade av att inte gått på det började vi igår om från noll.


- Tycker det ska bli intressant att se vart jag kommer att rikta in mig för eventuella kommande volontärarbeten, både Sydamerika (Brasilien, fast tveksam pga nytt språk igen) och Afrika lockar. Nästa år får utvisa.


Lista på vad jag skulle vilja lära mig (mer) om när jag återvänder, under nästa år eller inom en nära framtid:


  • dans!
  • flerspråkighets- och interkulturalitets didaktik – från medvetandegörande teori till hur det kan funka på riktigt
  • utvecklingsarbete, verktyg för att ev. kunna ge mig in i ”utbildning för alla”-kampen
  • arbete inom medborgarorganisationer (får se ännu vilka)
  • säkerhet i lärarrollen
  • bli mer ekologisk + mindre materialist och sätta in mig mer i processerna bakom det jag konsumerar
  • sjunga så att jag kunde dra en sång nu och då med en barngrupp på ett läger, liva upp stämningen där det behövs el.likn. INTE under några som helst omständigheter för att bli sångare.
  • SPRÅK: flyt i rostiga finskan, upprätthålla, utveckla spanskan, kanske pröva portugisiska
  • teater: använda min kreativitet, få uttrycka sig i roll, ha roligt och få scensäkerhet
  • och så det mest abstrakta: trygg i mig själv var jag än är och vad jag än gör


Det här är förstås en dröm och vision som aldrig blir färdig och där jag säkert inte ens kommer att påbörja vissa delar. Men det känns bra att ha uttryckt mina önskningar. Kan åtminstone inte klaga på att jag inte har saker jag skulle vilja göra. Som det brukar för mig gäller det mera att fokusera och inte försöka med allt parallellt. En del har femårsplaner eller nyårslöften, det här är min återvändo-nära-framtidsplan.


Om 12 dagar landar jag i Finland. Lite rädd är jag för hemkomstchocken och att tomrummet efter mamma ska slå mig hårt en stund. Men tror nog det rätar upp sig snabbt ifall det gör. Har en lägerjobbsvecka som distraherar och aktiverar mig i början. Och det finns så mycket jag är ivrig på ”hemma” också. Träffa alla er underbara vänner för det första! Hasta pronto cariños!

You took my letters but you ain’t gonna sing my life


This song is dedicated to the man who took my bag containing my diary:

Du tog mina ord

mina fångade ögonblick

min nedplitade ångest

mina hemligaste drömmar

lyckorus och litenhetskänsla


Du tog de första tecknen

svart på vitt om en förlorad mor

en nyfunnen framtidstro

sammavåglängdsmöten

oförklarade besvikelser

borttappad gemenskap

skyddsnätslängtan

en syster vid min sida

spraktande drivkraft

guldkorn i vardagen


att få vara pusselbit

överväldigande romantik

som nästan dränker

vänskap som lyfter

flyger med över hustaken

jakten på mig själv

i en kappsäck med en hemadress


Men du ville inte åt det

mina ögonblick

gör inte dina bättre

mina sorger lindrar

inte dina

mina solstrålar lyser

inte in i ditt hjärta


Det enda förenande språket

massproducerade tecken

medel för att ta sig fram

utan berättelser

utan uttryck


Dem får du

om du behövde dem så mycket

men fast du har mina ord

blir de aldrig dina

mina minnen

formar mig

också utan de starka toppar och dalar

som de svart på vitt fångade stunderna

skulle erbjudit


Mina ord lever i mig

och det är fortfarande

jag som sjunger min sång

söndag 31 maj 2009

MadrIdas Madrid

Nu har sistatidsnostalgin börjat. Jag går på min gata i Madrid, förbi dominikanerna som alltid hänger utanför kvartersbaren och internetcafét, de kinesiska sömmerskorna, supermarketen jag alltid går till och kommer fram till gubbarna och gummarna på bänkarna vid plazan intill metron och dragspelsgubben i metron. Jag tycker om våra kvarter, om blandningen av mänskor, enkelheten, livligheten på dagen och tryggheten på natten. Man kan krypa in i dem och slappna av, man kan ge sig ut från dem på upptäcktsfärd i stadens vildare delar.

Jag tycker om att sitta i metron (som jag visserligen nästan hatat ibland när man slösar halva dagen i den) med min musik, dras med så jag knappt kan låta bli att dansa, läsa några sidor i en bra bok, vara på väg för mig själv i staden som blivit min. Jag tycker om måndagar och onsdagar då jag har mina danslektioner. Jag känner äntligen att jag är en i gruppen, att folk räknar med mig där och att dansen blivit ännu mer min sen jag började försiktigt längst bak i salen. Jag känner hur jag blommar när jag dansar, kan inte låta bli att le, så som jag kan göra ofta bara jag hittar mitt element.

Jag tycker om att gå på gatorna i Lavapiés, Tirso de Molina, La Latina. Passera alla mänskor med helt olika bakgrund, liv och drömmar. Dricka marockanskt te, äta indiskt, gå på en spansk copa, känna igen några ord på wolof, känna sig som en främling som passar in, som alla andra. Diskutera framtidsdrömmar med en kompis i en stämning av att allt får va just så där lite blandat, uppsluppet, färggrant, roligt som jag vill se livet.

Jag tycker om att ha massor av små lustiga ställen att gå ut till i Malasaña, med mer eller mindre alternativ musik och mänskor som valt att inte gå till de dyra, kalla neonbelysta pijo-diskoteken. Att dyka in i en värld från en annan, att inte alltid måsta gå till samma plats där de flesta blir ett medeltal av vad de egentligen vill vara.

Jag tycker om parkerna där alla åldrar och socioekonomiska nivåer möts. Där barnen leker, gamlingarna spelar kort eller talar om gamla minnen, familjerna dukar fram söndagslunchen, paren hånglar utom synhåll för familjen de fortfarande bor hos.

Jag tycker om att märka att världen inte behöver vara en instängd trångsynt plats. Att det alltid finns ett val. Att jag kan forma min värld på nytt varje dag.

Jag tycker om att märka att jag nog till slut hittar mina mänskor och händelser var jag än är. Att det finns andra som är intresserade av samma tema, som på kursen om invandring, och som får mig att visa mitt engagemang jag inte direkt kan visa på nya ställen, med nya språk. Att det går att bygga starka bästislika band med någon man känt i bara någon månad.

Jag tycker om att märka att jag kan skapa en nära vänskap och dela med mig av mina viktigaste upplevelser på spanska. Att jag inte längre känner mig hindrad när jag ska fråga om något eller beskriva för mina kämppisar vad som hänt. Att jag förstår vad de berättar utan att tänka på att de talar ett annat språk, att vi hela tiden kommunicerar på ett språk jag inte överhuvudtaget hanterade för 9 månader sedan. Nio månader som för övrigt gått både fort och varit en lång tid – i bemärkelsen förändring och utveckling. Där jag stod när jag kom: utan mamma, utan språk, som nobody och nybörjare, med finska vänner bredvid mig; är någon helt annanstans än där jag står nu.

Jag tycker om att märka att de jag tänker på i Finland inte försvunnit, att de som är viktiga för en finns kvar, om än på olika sätt vid olika tidpunkter.

Jag tycker om att märka att jag kommer upp igen om jag känner mig ledsen. Att jag kan våga låta mig vara ledsen, gråta i metron, sängen eller parken, med vetskapen om att det går över. Att det finns mänskor som bryr sig, var man än är, om man bara låter dem finnas där.

Jag tycker om att komma hem och vara hemma, här. Att gå in till Sandra kl.02 och tala om vad som hänt. Att dela rädslor, sorger, glädje, precis då det dyker upp. Att fastna i samtal om städning eller förhållanden med Vero när man borde läsa. Att trängas i köket och sedan ha sällskap när man äter. Att någon blir glad när man kommer hem, att dela min mat med någon. Att leva med mindre saker och mera mänskor.

Jag tycker om att ha tid att fundera, vara spontan, hjälpa andra och läsa lite mera. Jag längtar efter mer professionella utmaningar, gemensamma projekt med andra, målmedveten utveckling. Är glad att ha haft tid att inse vad jag vill göra och saknar när jag inte gör det. Men jag är rädd för att gå in i stresshjulet igen, den snabba pulsen vid dagens slut som går igenom allt som ännu är kvar att göra. Jag undrar om jag kunde spara lite av min livsstil här. Inte gå in i gamla spår, ta med det att leva som MadrIda gett mig
.

lördag 9 maj 2009

Medvetet bortskämd

Jag har alltid vetat att jag är bortskämd, redan som liten skämdes jag ibland över att jag hade så mycket mer leksaker än vissa av mina kompisar. Men mer än det materiella har det handlat om möjligheterna att göra saker, och uppbackningen för att få mod att göra dem. Någon som stöder en och hejar på en när man börjar en ny hobby eller åker på scoutläger första gången. Förstås spelar de ekonomiska realiteterna en stor roll; har man inte råd att åka på läger, hålla på med just den sport man vill eller gå de kurser man vill, så hjälper det inte att ens föräldrar skulle tycka det verkar som en bra idé.

Det här är alltså i sig ingen nyhet, men året i Spanien har ändå gett mig en ännu närmare inblick i hur otroligt lyckligt lottad jag varit och är som kan välja och vraka bland det mesta jag vill uppleva och lära mig. Alla jag bor med måste nämligen t.ex. kämpa mycket hårdare för att ha råd med det vanliga livet och särskilt för att kunna göra något extra som att resa och campa en vecka.

Här finns nämligen inget som heter studiestöd, inte heller avgiftsfri utbildning. Det är få som strävar efter totalt ekonomiskt oberoende från föräldrarna, eftersom stöd från dem för de flesta är en nödvändighet för att kunna studera det och där de vill. Jobbar de går det mesta till hyran, så att jobba för att ha råd med mer än det gör lätt att man försummar sina studier. Man kan söka stipendier, men de tillfaller bara vissa. I och med Bologna-processen ändrar Spanien sin universitetslag så att man inte längre kan söka dessa stipendier utan bara ta studielån. Inte att undra på att studenterna demonstrerar så gott som varje vecka.

Det är speciellt Verónica av de jag bor med som fått mig att fundera på det här. Hon sade en gång att jag haft möjlighet att göra allt jag velat i livet. Att hon haft en bra ungdom, men att det är många saker hon aldrig kunnat pröva på på grund av brist på pengar. I och med krisen har hennes föräldrar dåligt med jobb och därav svårt att ge henne månadspeng för att betala hyran. Något som de lovat henne att hjälpa till med – ett villkor för att hon överhuvudtaget valde att flytta till Madrid och studera istället för att bli kvar i sin hemstad och söka jobb efter gymnasiet.

Hennes sommarjobbspengar tog slut i december efter några månaders hyra. Nu jobbar hon då och då när hon hittar något, men hon vill inte binda sig för mycket för då klarar hon inte ingenjörsstudierna. Det hon insett att är ett måste för att ha flera val i framtiden och för att kunna arbeta med något internationellt är att kunna engelska. Men det är inte så bara utan pengar det heller, kunskap kostar också.

Jag försöker hjäpa henne att söka aupair-jobb i London för sommaren på nätet, men det är lite som en sådan där omöjlig kombination att man redan borde ha det ena för att nå det andra. Vem anställer någon som knappt kan konversera med barnen? Det finns ett alternativ att gå via en spansk organisation som förmedlar aupairs till Storbritannien, men haken är förstås de några hundralapparna man måste punga ut för den garantin de ger en. Har man inget kapital att börja med kan man inte gå den lätta vägen.

Oj vad jag skulle vilja ge henne möjligheten att pröva det hon vill, att inte välja bort av praktiska orsaker. Att få chansen att lära sig mer och därmed öppna fler dörrar för framtiden. Att ge henne samma chanser jag fått att förverkliga mig själv. När hon gråter över att hon kanske inte borde använt 100 euro till att åka och campa till Portugal med sina kompisar utan bara satsat på studierna och billig mat, då fylls också mina ögon med tårar. Jag övertygar henne om att hon har rätt att leva, att hon måste få ha roligt också. Att jag ska hjälpa henne att söka jobb på engelska, att hon inte ska ge upp utan fortsätta kämpa för det hon vill göra. Att det ska gå.

Det här är förstås bara en av oändliga historier om orättvisor, om situationer då man ifrågasätter varför en inte skulle vara värd samma som en annan. Det är klart att Vero har tusen gånger fler valmöjligheter än t.ex. mina vänner i Senegal, och att det på en global skala inte är särskilt synd om henne alls. Men när man bor med någon ett år och lär känna varann lite som systrar, då tar det extra hårt i en att sitta där med sina studiestöd, erasmusstipendium och månadspengar från pappa + egna sommarjobbspengar med en Senegalresa bakom bakom sig i januari och trösta den andra som inte vet om hon kommer att ha råd med hyran då den ska betalas.

Antar att det är dessa stunder som hjälper en extra mycket att minnas att vara ödmjuk och tacksam för det man fått och får, att inte haka upp sig på det man inte får för tillfället. Som motiverar en att ge vidare av det stöd man själv fått, att uppmuntra andra och ge av sin tid, att inte anse sig ha för bråttom för att finnas där för de som är nära en. Än en gång går tankarna till mamma och allt hon satsade på mig. Den insatsen vill jag försöka ge vidare åt de jag möter.