Måste bara konstatera i all sin enkelhet, att den här korta tiden i Åbo har varit precis vad jag behövde just nu. Mycket mer rätt än jag kunde föreställa mig vid avskedet i Spanien, då en värld åter skulle lämnas och packas ihop i asken, ni vet.
Har fått komma till något bekant, tryggt, med vänner som förstår mig precis i min föränderlighet, som dyker in i min stämning och delar den med mig, tätar skyddsnätet efter en tid av glesare maskor i Madrid långt från min bas.
Dessutom har det, i motsats till vad många tror när man talar om att tömma sin mammas lägenhet, varit en fin resa till min historia och bakgrund, som fått vävas starkare samman med min mammas. Jag har grävt i skrymslena i hennes skrivbordslådor, sett på foton från hennes ungdomstid, läst gamla brev och våra lappar till varandra. Jag har valt bland hennes saker det jag vill spara för att minnas och ha med mig senare. Jag har läst oändligt många artiklar, protokoll, intyg, material som handlar om hennes stora engagemang för jämnställdhet och att vara kvinna i en mansdominerad yrkesbransch, och för svenskan i Finland – ett språk hon själv inte föddes till utan valde att identifiera sig med. Jag har fått vara nära henne och lära känna henne bättre, sidor jag förstås känt till, men kanske nu sett på med andra ännu nyfiknare ögon. Förstått mer och känt en ny sorts, djupare beundran.
Det är klart att denna djupdykning väcker saknad, längtan efter att få dela ännu mer erfarenheter med henne - hjältinnan jag ser upp till och den lilla mänskan som sökt sin väg och hittade den. Men det stärker ändå mer än det tynger. Nu vet jag ännu klarare. Det här var min mamma, min kontext, min solida grund. Sådan här är hon, med mig och i mig.
Att ha gått genom hennes livsverk ger mig möjlighet att bära det vidare, på mitt sätt. En del som minnen, som en fascinerande berättelse om en stark person, men mycket som direkt inspiration, som råd, som lärdomar, som sporre, som uppmuntran, som drivkraft att orka kämpa – för något bättre och rättvisare, och för att själv få vara lycklig. Att se möjligheten att göra något, ta den och tro på sig själv. Att våga bryta mönster och hitta nya vägar och stå för dem. Och mest av allt bara genom att vara den jag blivit med hennes förmåga att ge, förstå, dela med, lyfta och stå i bredd med de som stod henne nära.
Kombinationen av att ha fått mötas med mamma och känna av skyddsnätet av vänner i hemmamiljön har gett mig lugn och styrka. Min bas känns helare och jag känner mig nu redo för att anta utmaningen Helsingfors, forskningsjobb, gradu, andra fritidsengagemang och lite nya mänskor – allez, on est parti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar