Det sista talet till Mamma

Mamma,

Det går inte att i ett tal tacka för att du gett mig nästan hela senare delen av ditt liv, men jag vill ändå försöka säga något.

Jag har den senaste tiden ofta tänkt på allt du gett mig och vem jag blivit mycket tack vare dig. Då folk undrar hur det varit att vara ensambarn brukar jag svara att visst är jag bortskämd, men mest med kärlek, uppmärksamhet, tid, någon att dela upplevelser med och få råd av.

När jag var liten var det alltid du och jag som lekte, lärde oss eller löste problem tillsammans. Vi var en oslagbar, nästan oskiljaktlig enhet. Samtidigt lärde du mig att tro på att jag klarar mig själv, genom att visa mig att du gjorde det, att du såg mig som något stort och värdefullt.

När jag senare gett mig ut på egna upptäckter har jag tacksamt insett hur viktiga saker du lärt mig, hur viktigt det är att kunna ge av sig själv som du gav åt mig, att försöka förstå andra som du orkade förstå mig, att kunna hantera nederlag som du lärde mig under alla spelstunder, att kunna förlåta som vi gjorde efter våra gräl, att man har så roligt man gör det – som vi hade när vi pysslade, fixade eller reste tillsammans. Jag lärde mig hur viktigt det är att man vågar stå upp för och välja det man tror på, så som du gjorde både privat och professionellt, och att man inte skall ge upp utan kämpa in i det sista, så som du gjorde också din sista tid i livet.

Min klaraste fyr har slocknat då du inte längre finns hos mig, och ingen kan ersätta den famn du gav mig i litenheten. Men allt du gett och lärt mig finns fortfarande i mig och driver mig vidare. Trots att det är vilset nu, vet jag att jag har och kommer att hitta många andra fyrar att följa. För ingen kunde ha gett mig bättre förutsättningar för det än just du Mamma.

Att vara eller inte vara erasmustypisk (+ på väg till Finland)

Nu har jag landat i Finland, men inlägget skrevs utan nätkontakt tisdagen den 16.9:

Kom just in från balkongen för att njuta av lite svalkande skugga. Satt på balkongen och gjorde spanskaläxan i tid för första gången hittills. Bergsklimatet ger sig verkligen till känna då man om morgnarna får bita ihop för att sätta på sig kortärmat, och sedan svettas vad man än har på sig när kursen slutar för dagen.

Kursen avancerar verkligen fort, idag var det dags för den tredje av fyra former för dåtid. De flesta i min grupp verkar ha gått igenom det förr, medan jag försöker ta in allt snabbt för första gången för att hänga med. En gymnasiekurs och paralleller till franskan räcker förvånande långt, åtminstone för att förstå andra och logiken i språket. Men några avancerade meningar blir det nog inte ännu när jag öppnar munnen.

Sedan fredag kväll har vi varit tre i Marinas lägenhet igen då Marina återvände från Marocko. Det är roligt att dela så gott som allt, men ibland känner jag mig lite ivägen som den extra gäst jag är. Jag springer runt på olika program hela dagarna och stövlar sedan in i lägenheten som om den vore min. Men Marina är en härlig värdinna och gör det mesta så oproblematiskt det kan bli: är det oredigt städas det, är vi hungriga kokas god mat, har vi olika tider finns det flera nycklar. Det börjar kännas som ett hem här i Goya och känns nästan lite synd att flytta den 1 oktober även om det ska bli skönt att få bosätta sig någonstans på allvar.

De senaste dagarna har vi diskuterat mycket om erasmussamhörighetens vara eller inte vara både med Marina och Jessica, och med andra erasmusar. Det heter ju alltid att man borde umgås med lokala studerande för att lära sig språket och kulturen på allvar. Men när man själv befinner sig i erasmusbubblan så är det inte alls lika lätt att krasst besluta sig för att spräcka den. Man lär känna mänskor man gillar på språkkursen man går tillsammans. Man träffar dem på kvällarna för att erasmusar ofta vill lära känna andra i samma båt. Varför skulle man sedan sluta träffa de man verkligen gillar? Dessutom känns det redan som ett intressant kulturutbyte att diskutera med tyska, holländska, polska, franska och italienska studenter samtidigt. Det är ju ändå skönt att kunna diskutera mänskliga rättigheter eller relationer emellanåt medan man kämpar sig framåt med enkla ytkonversationer på spanska. Nåja, åtminstone hoppas jag få äkta spanska vänner via våra compañeras i nya lägenheten.

Igår var vi ett gäng ersamusar som drog iväg på en salsakurs jag och Jessica sökt upp via nätet. Den kubanska läraren var bra på att inspirera oss och snart var vi igång med grundsteg och lite svängar. Också ett bra sätt att öva språket: ”till sidan, bakåt, framåt, öppna, sväng!” Men precis som så ofta i Finland var majoriteten flickor, vi får hoppas på fler killar då höstterminen börjar på allvar.

Nu är det bara en dag kvar tills jag flyger hem till den andra verkligheten. Det känns lite konstigt när jag just börjat rota mig här. Men samtidigt känns det viktigt att få komma och möta mammas frånvaro på allvar och särskilt att träffa alla nära som förstår och känner med mig. En tid för att sörja, fundera, inse och stöttas – djupare än i Madridvardagen. Det blir verkligen att pausa livet här och byta kanal för en vecka. Trots att jag är lite rädd för hur tungt det skall bli ser jag fram emot att komma hem emellanåt. Jag tror också att jag mer rofyllt kan fortsätta här när begravningen och avskedet är över. På torsdag landar jag i Finland, för att en vecka senare återvända till den spanska rytmen.

Ett frimärke till himlen

Alla färger, mänskor, platser, rytmer, ord, dofter, ljud, smaker och stämningar jag upplever får mig att bubbla av nya intryck jag vill berätta om för de som känner mig från förr. Jag vill beskriva hur jag lever och känner här. Krediten på min telefon har tagit slut flera gånger på grund av mina många babbelsamtal till Finland.

Men det är ändå något som fattas, som om jag inte lyckas uttrycka allt det jag vill dela med mig av. Jag vill ju berätta för dig mamma. Jag vill att du ska se den vackra parken nära oss med alla fina blommor du skulle älska. Jag vill att du ska skratta med mig åt mina klantanden på spanska och vara stolt över de gånger jag lyckas konversera. Jag vill analysera mänskorna jag lär känna tillsammans med dig, att du skall veta hurdana mänskor som blir mina vänner. Jag vill att du ska förstå mig när jag inte orkar med allt nytt och uppmuntra mig att försöka igen som du brukade. Jag vill att du skall veta om allt roligt jag gör och att vi skall oja oss åt spanska krångligheter tillsammans. Jag vill att du skall se hur jag klarar mig bra på nya ställen, så som du lärt mig att göra. Jag önskar det fanns frimärken till himlen.

När jag går för mig själv i mänskovimlet på gator och i metrogångar känner jag mig samtidigt stor och liten. Stor för att jag vet att jag klarar mig, och att jag insett att det finns de som vill en väl var man än hamnar. Liten för att det känns som om jag måste vara stor nu. Jag undrar om jag någonsin får vara liten som jag fick med dig mamma. Vem skall paja mig när jag känner mig vilsen och fylla mig med trygghet bara genom att vara där? Vem skall förklara byråkrati och påpeka etikettregler för mig? Vem skall förstå min person och stöda mina val som du?

Jag vet att mina underbara vänner, mina släktingar, min pappa och din man sträcker ut sina händer beredda att fånga mig om jag faller. Jag vet att genom att pussla ihop alla kärleksbitar omkring mig har jag en språngbräda som för mig långt. Jag vet att livet ger så länge man är öppen att ta emot. Men det är svårt att se strukturen framför sig när den självklara grundpelaren rasat. Var är mina rötter? Hur ser min familj ut? Vart åker jag när jag åker hem? Det är svårt att anpassa sig till att inte ha en mamma att tala med och tala om. Att säga ”min mamma brukade också laga god mat”, eller liknande, när folk talar om sina mammor.

Jag antar att det gäller att minnas att hemkänslan jag byggt upp med dig inte behöver försvinna. Att allt du gett mig finns i mig och gör mig till den jag är. Med den självkänsla du utvecklat hos mig kan jag skapa ett hem där jag är för tillfället. Med den kärlek du lärt mig att dela kan jag bygga relationer som ger mig en familjegemenskap. Med alla minnen av dig har jag kvar mina rötter. Jag får bara lita på att det inte behövs brev eller telefoner för att du skall veta hur jag har det.

Slut på sökandet

Vi har en bostad!!! Glädjen och lättnaden jag och Jessica kände när vi sprang till metron i ösregnet igår klockan 01 på natten var enorm. Efter något som känts som ett ändlöst irrande från ett halvdåligt alternativ till ett sämre sade det äntligen klick då vi var på bostadsbesök igår på dagen.

Flera intressenter kom samtidigt och jag hann tänka att loppet är kört när de började småprata med de spanska flickorna som bodde i lägenheten och vi stapplade fram några frågor. Men det var ändå vi som talade mest med Leticia och Veronica som visade runt oss i lägenheten. Än en gång insåg jag hur stor roll det första intrycket av ens sociala kompetens spelar vad man än har att göra med. Det hjälper inte att man skulle visa sig vara skötsam, språkkunnig eller humoristisk om man inte ger ett tilltalande intryck i det skede då valet av vem som får rummet görs.

Flickorna var supersympatiska, lägenheten trevlig och läget mycket bra. Då vi gick ut genom dörren konstaterade vi med Jessica att vi båda vill bo där. Vi gick tillbaka in i hissen, åkte upp och frågade om vi kunde bo två i rummet om vi skaffar en extra madrass. De såg förvånade ut, men gillade vår initiativ och snart var mätandet och planerandet igång. Men det fanns två stora MEN: ägarens och den tredje flickans (som inte var hemma) åsikt. De lovade höra av sig inom någon dag och vi gick därifrån med väldigt låg motivation att söka något annat.

Vi besökte ändå en till under dagens lopp, och den var ett verkligt bottennapp. En obehaglig, fet karl som bodde med sin fru och barn i en instängd källarlägenhet i ett halvruggigt område. Total waste of time att åka dit, men hur ska man veta det på basis av en några raders annons och telefonsamtal på väldigt begränsad nivå?!

När vi sprungit av oss lite rastlöshet och frustration och regnet stod som spön i backen till och med här i solstaden skrev flickorna att vi skulle komma dit och tala med den tredje flickan – trodde vi. Vi gav oss iväg i regnet och irrade runt i en timme för att hitta rätt dörr på rätt gata. När vi till slut ringde dem och erkände att vi var vilsna insåg fick vi ännu ett ”tror du att du kan spanska?”-slag i ansiktet då de inte alls menat att vi skulle komma dit, utan bara skulle tala med tjejen och höra av sig sen. Vi traskade snopna mot metron, men hann inte gå många meter förrän de ringde och bad oss komma i alla fall.

Vi satt en lång stund och talade och skojade med alla tre, drack Colacao (som Oboy) och kände oss redan som hemma. De ville också ha oss dit och hade kommit fram till att det funkar om bara jag skriver kontrakt med Pablo, eftersom Jessica bara stannar till Februari. Så den första oktober blir det FIESTA på riktigt, då får vi vårt riktiga hem och dessutom har Jessica födelsedag! Härligt!

Timingen var också perfekt eftersom vi började spanska kursen idag och inte skulle ha lika mycket tid för bostadssökningshobbyn mera. Nu kan vi gå över till nästa fixnivå och skaffa bankkort, uppehållstillstånd och annat spännande. Men en sak i taget, inget är ändå lika stressigt som att hitta en bra bostad. Utmaningen med att klara av att bo i samma rum i fem månader får vi bara se till att klara av !

Söndag i Spanien

En kort kommentar efter tva lugnare dagar. Sitter pa internetcaf'et i vart kvarter Goya och ska strax ga ut och springa med Jessica till en park i narheten. Solen skiner och vi at morgonmal pa taket for andra gangen.

Igar strovade vi for forsta gangen omkring i centrum, massor av gagator, butiker, manskor, caféer - allt som hor till. At spansk tortilla och kopte en spansk skiva pa varldens basta skivbutik fnac. Dit ska jag ga alltid da jag vill dyka in i mina tankar, harligt da man far lyssna pa vad man vill bara genom att pipa med skivans streckkod.

Vi var trotta efter fredagens fiesta eftersom de alltid haller pa sa lange har + att vi lat tva belgiska flickor sova over da de bor sa langt utanfor stan. Pa festen talade vi med en massa erasmusar och det positiva var att manga var sa oppna pa annat satt an nar man gar ut bland alla tuppisuut. Det negativa var daremot stallet, enformig dunka-dunka, opersonlig inredning o dyra drinkar. Och vissa killar som var for pa helt enkelt. Jessica orkade vara social hela kvallen, men min kvot fylldes ungefar vid halva kvallen, sedan rackte det med nya "hej varifran e du"-bekanta. Men en norrman var faktiskt riktigt trevlig, honom kunde man diskutera med pa riktigt.

Med bostaden gar det langsamt framat. Kollade pa en igar som en spansk flicka annonserat om, men det visade sig att dar bor tva tyska flickor som inte var hemma. Hur ska jag kunna veta om jag vill bo dar i sa fall?! Och sa vill jag ju bo med spanjorer...Poco a poco far man val ta det, tur jag har Marinas fantastiska lagenhet sa lange.

Och forresten, nu kan alla som vill kommentera min blogg, ¡ sa gor det garna !

Necesito para poder vivir

Es necesito para poder vivir, är det jag kan uppfatta av vad han sjunger i radion. Men vad som är det nödvändiga för att leva hör jag inte. För mig är det nog just nu att vara här och ha tusen nya små mål för varje dag. Och att genomföra dem tillsammans med Jessica och Marina, att hela tiden omgivas av glatt, livfullt sällskap. Att inte stanna upp i ett vakuum och försöka skapa mening i livet själv. Jag känner också värmen av den stora, fina mobiliseringen av tankar, kramar, stöd och tröst nå ända hit som en påminnelse om att jag hör någonstans, att det gör en skillnad hur jag mår, och att det finns de som tar emot mig om jag faller. Det behövs, särskilt nu då en av ens rötter försvunnit ur bilden.

Allt har rullat på med ett otroligt tempo idag. Vi började med språktest för alla 800 erasmusar och fick nödvändig info om var vi ska registrera oss och sådant. Jag gillade första intrycket av de spanska kvinnliga lärarna, verkade vara tuffa och ha glimten i ögat. Efter testet småpratade vi med en del andra utisar, två estniska flickor och en finlandssvensk tjej – den lilla världen snurrar fort runt. Många verkade kunna mycket mer spanska än vi, men man fick ändå känslan av att man inte är ensam i den nya båten. Vi gick till kafeterian för att skaffa lite energi för att orka vidare och fick erfara ett lustigt biljettsystem där man betalar för det man ska ha i en maskin och sedan går fram med lappen till disken. Praktiskt, när man lärt sig vad allt betyder.

Universitetsområdet är verkligen stort, fakultetsbyggnad efter fakultetsbyggnad och studenter som vimlar åt alla håll. Som en egen liten värld. Vi åkte till och med metro från fakulteten där vi haft testet till vår lilla egna fakultet CES Don Bosco. Den internationella koordinatorn Miriam vi sökte var inte där, men istället ramlade vi över en vänlig lärare som talade skaplig engelska och erbjöd sig att ringa Miriam. Vips hade vi en träff med henne några timmar senare.

Nästa steg var dagens internetsession, som blev hälften billigare än igår, men med lite kinesiska utmaningar i datorinställningarna istället. Jag hade hela tiden gått och funderat på när jag skulle komma hem kring begravningen, och nu fick jag resan bokad, torsdag till torsdag 18-25 september. Omvälvande beslut, men skönt att ha bestämt något. Nu vet jag att då blir tid för att möta innebörden av att mamma är borta på ett verkligare och påtagligare sätt än här. Jag tror jag behöver det, även om det nästan kommer att vara lite skrämmande att åka hem för att göra det. Men visst känner jag här också hela tiden i mig att något fattas. Det är som om jag är igång, skrattar, resonerar, babblar, diskuterar allvar, organiserar, planerar, övar nya ord, men ändå är en liten del av mig inte riktigt med. Det är den inre elden som kämpar för att orka med, som glöder sakta istället för att flamma upp, som den i vanliga fall gör i nya spännande situationer. Det är Tindra som sover medan Duktiga Ida är på språng. Men jag är inte orolig, jag vet att Tindra sakta kommer att vakna igen. Tills dess får jag uppleva och socialisera så gott det går utan henne.

Dagen slutar inte här. Efter en uppfriskande persika åkte jag iväg för att träffa Ivan och se på rummet i hans lägenhet jag funderar på att hyra. Jag försökte ringa honom, skickade sedan ett sms och satte mig ner vid metrostationen och väntade. Kvarterets tuffis-tonårskillar hade kvällsmöte vid stationen och jag försökte slappna av till den ljumma brisen medan jag anade en inställd träff. En kvart senare svarade Ivan att han ännu är på jobb och vi måste ses senare. Jag smiter snabbt förbi killgänget och ner i metron igen, som om jag alltid brukar komma upp ur metrogångarna för att pausa på bänkarna utanför.

I det jag för tillfället kallar “hemma” höll Marina på att laga mat som på beställning. Vi hann med en snabb gemensam pasta- och hysterifnissstund innan jag och Jessica rusade iväg mot träffen med Miriam och Marina mot flygfältet för en tripp till sin cariño som befinner sig i sitt hemland Marocko just nu. Jag är glad att hon tar vara på möjligheten att se varifrån han kommer, sånt är viktigt. Någon förnuftig mänska kunde säkert tycka det är en konstig tidpunkt just då hon kommit till Madrid, men vad ska man sitta och vänta på perfekta tidpunkter för? Lev nu istället.

Jag och Jessica träffade en trevlig Miriam och fick veta allt möjligt som vi redan visste, och lite som gjorde oss ännu råddigare. Som det ska vara med andra ord. Vi kommer troligen inte att kunna läsa sociologi på en annan fakultet eftersom alla credits vi får endast skall komma från CES Don Bosco. Jag försökte förklara att jag redan läst all pedagogik jag behöver och verkligen skulle vara intresserad av sociologi. Hon lovade kolla, men bad oss ändå välja kurser vid deras fakutlet just in case...Hon märkte min övervarvsambition och försökte ta ner oss på jorden och lära oss realism, att varken vänta oss eller ta på oss för mycket. Samtidigt berättade hon ändå hur långa, tunga dagar det är vid universiteten här och att vi ska leva loppan nu i september innan allvaret börjar. Hm. Frågan är nu dels om vi ska gå språkkurs 3h/dag eller 4h/vecka efter att första språkkursen tar slut, dels vilka och och vilken mängd av pedagogikkurserna vi ska ta. Morgondagens researchtema är säkrat.

No comprendas NADA NADA NADA? frågade gubben i kiosken igår när vi stod som frågetecken på andra sidan glasrutan. Idag känner jag ändå att jag förstår lite, det kunde vara otydligare och omöjligare. Parallellerna till franskan är många, utmaningen blir att börja producera fullständigare meningar själv snart. Jag blir ivrig att lära mig mera och ser fram emot kursen som börjar nästa onsdag.

Efter en chokladcroissant, ett glas mjölk, lationrytmer från radion och en stund av eftertanke är det dags att lägga sig innan jag somnar på tangetbordet. Imorgon fortsätter att göra-listan, och på kvällen blir det Fiesta Bienvenida för alla erasmusar. Veckoslutets program blir att kolla in vad det egentligen är för stad vi bosatt oss i. Hittills är vi mest bekanta med metrogångarna, universitetsområdet och Goya, kvarteret där vi bor.

Ett slut och en början

Min utbytestid fick den mest absurda tänkbara början. Igår morse då jag låg och sov på golvet på Frankfurts flygfält ringde Gustav och berättade att min mamma hade dött klockan 05.30. Det jag varit rädd för besannades, hon orkade inte så emot infektionen som drabbat henne för drygt en vecka sedan. Då vi flög iväg på måndag kväll var jag orolig och tänkte mycket på hur mamma skulle klara sig. Hon var väldigt dålig då jag sade hejdå på eftermiddagen innan pappa och jag åkte iväg mot flygfältet. Jag hade försökt hålla modet uppe och uppmuntra henne att orka kämpa, sagt att det nog kommer att bli bra, att de kommer att kunna bota infektionen och sedan fortsätta bekämpa cancern. Men före vår sista kram kom också mina tårar och min oro fram, som jag sett mammas oro såg hon nu också min. Jag drog in doften av mamma för att ta den med mig och sade att vi skall höras ofta, att jag skulle vilja kunna hälsa på varje dag i fortsättningen också.

Nu är jag framme i Madrid, jag bestämde mig nästan genast för att fullfölja resan med mina två kompisar Jessica och Marina. Jag bor de första dagarna i Marinas lägenhet. Jag skall försöka installera mig här, hitta en lägenhet, näravaroanmäla mig och annat som behövs. Sedan skall jag bestämma mig för när jag kommer hem kring begravningen, hur länge jag stannar och sådant. Det är massor på en gång och jag kan inte vara helhjärtat här men inte heller bara åka hem och avbryta allt. Jag vill genomföra året här, även om det blir en underlig och hackig början nu. Jag vet också att mamma var glad för att jag skulle åka och få ordna med allt nytt här. Hon levde alltid med i det jag gjorde och förstod min iver. Det gäller nu att hitta en balans där jag kan vara med och möta sorgen där hemma och samtidigt hänga med så pass mycket här att jag kan komma tillbaka hit igen och börja på riktigt med det nya livet.

Nu måste vi vidare till internationella enheten för att kolla om, och i så fall var och när, vårt test inför spanskakursen är imorgon. Så ska vi köpa metrokort och skaffa telefonabbonemang. Sedan börja kontakta mänskor med lägenheter åt mig. En sak i taget i gråzonen mellan ett slut och en början.

Hasta luego!