Att vara eller inte vara erasmustypisk (+ på väg till Finland)

Nu har jag landat i Finland, men inlägget skrevs utan nätkontakt tisdagen den 16.9:

Kom just in från balkongen för att njuta av lite svalkande skugga. Satt på balkongen och gjorde spanskaläxan i tid för första gången hittills. Bergsklimatet ger sig verkligen till känna då man om morgnarna får bita ihop för att sätta på sig kortärmat, och sedan svettas vad man än har på sig när kursen slutar för dagen.

Kursen avancerar verkligen fort, idag var det dags för den tredje av fyra former för dåtid. De flesta i min grupp verkar ha gått igenom det förr, medan jag försöker ta in allt snabbt för första gången för att hänga med. En gymnasiekurs och paralleller till franskan räcker förvånande långt, åtminstone för att förstå andra och logiken i språket. Men några avancerade meningar blir det nog inte ännu när jag öppnar munnen.

Sedan fredag kväll har vi varit tre i Marinas lägenhet igen då Marina återvände från Marocko. Det är roligt att dela så gott som allt, men ibland känner jag mig lite ivägen som den extra gäst jag är. Jag springer runt på olika program hela dagarna och stövlar sedan in i lägenheten som om den vore min. Men Marina är en härlig värdinna och gör det mesta så oproblematiskt det kan bli: är det oredigt städas det, är vi hungriga kokas god mat, har vi olika tider finns det flera nycklar. Det börjar kännas som ett hem här i Goya och känns nästan lite synd att flytta den 1 oktober även om det ska bli skönt att få bosätta sig någonstans på allvar.

De senaste dagarna har vi diskuterat mycket om erasmussamhörighetens vara eller inte vara både med Marina och Jessica, och med andra erasmusar. Det heter ju alltid att man borde umgås med lokala studerande för att lära sig språket och kulturen på allvar. Men när man själv befinner sig i erasmusbubblan så är det inte alls lika lätt att krasst besluta sig för att spräcka den. Man lär känna mänskor man gillar på språkkursen man går tillsammans. Man träffar dem på kvällarna för att erasmusar ofta vill lära känna andra i samma båt. Varför skulle man sedan sluta träffa de man verkligen gillar? Dessutom känns det redan som ett intressant kulturutbyte att diskutera med tyska, holländska, polska, franska och italienska studenter samtidigt. Det är ju ändå skönt att kunna diskutera mänskliga rättigheter eller relationer emellanåt medan man kämpar sig framåt med enkla ytkonversationer på spanska. Nåja, åtminstone hoppas jag få äkta spanska vänner via våra compañeras i nya lägenheten.

Igår var vi ett gäng ersamusar som drog iväg på en salsakurs jag och Jessica sökt upp via nätet. Den kubanska läraren var bra på att inspirera oss och snart var vi igång med grundsteg och lite svängar. Också ett bra sätt att öva språket: ”till sidan, bakåt, framåt, öppna, sväng!” Men precis som så ofta i Finland var majoriteten flickor, vi får hoppas på fler killar då höstterminen börjar på allvar.

Nu är det bara en dag kvar tills jag flyger hem till den andra verkligheten. Det känns lite konstigt när jag just börjat rota mig här. Men samtidigt känns det viktigt att få komma och möta mammas frånvaro på allvar och särskilt att träffa alla nära som förstår och känner med mig. En tid för att sörja, fundera, inse och stöttas – djupare än i Madridvardagen. Det blir verkligen att pausa livet här och byta kanal för en vecka. Trots att jag är lite rädd för hur tungt det skall bli ser jag fram emot att komma hem emellanåt. Jag tror också att jag mer rofyllt kan fortsätta här när begravningen och avskedet är över. På torsdag landar jag i Finland, för att en vecka senare återvända till den spanska rytmen.