Det sista talet till Mamma

Mamma,

Det går inte att i ett tal tacka för att du gett mig nästan hela senare delen av ditt liv, men jag vill ändå försöka säga något.

Jag har den senaste tiden ofta tänkt på allt du gett mig och vem jag blivit mycket tack vare dig. Då folk undrar hur det varit att vara ensambarn brukar jag svara att visst är jag bortskämd, men mest med kärlek, uppmärksamhet, tid, någon att dela upplevelser med och få råd av.

När jag var liten var det alltid du och jag som lekte, lärde oss eller löste problem tillsammans. Vi var en oslagbar, nästan oskiljaktlig enhet. Samtidigt lärde du mig att tro på att jag klarar mig själv, genom att visa mig att du gjorde det, att du såg mig som något stort och värdefullt.

När jag senare gett mig ut på egna upptäckter har jag tacksamt insett hur viktiga saker du lärt mig, hur viktigt det är att kunna ge av sig själv som du gav åt mig, att försöka förstå andra som du orkade förstå mig, att kunna hantera nederlag som du lärde mig under alla spelstunder, att kunna förlåta som vi gjorde efter våra gräl, att man har så roligt man gör det – som vi hade när vi pysslade, fixade eller reste tillsammans. Jag lärde mig hur viktigt det är att man vågar stå upp för och välja det man tror på, så som du gjorde både privat och professionellt, och att man inte skall ge upp utan kämpa in i det sista, så som du gjorde också din sista tid i livet.

Min klaraste fyr har slocknat då du inte längre finns hos mig, och ingen kan ersätta den famn du gav mig i litenheten. Men allt du gett och lärt mig finns fortfarande i mig och driver mig vidare. Trots att det är vilset nu, vet jag att jag har och kommer att hitta många andra fyrar att följa. För ingen kunde ha gett mig bättre förutsättningar för det än just du Mamma.