Skola med nunnor och ironi

Jag och Alice, den enda finlandssvenskan jag har med mig nuförtiden, har börjat praktik på en katolsk halvprivat skola. Vi skall vara där sex veckor för att auskultera samt lära barnen engelska alltid då det går att klämma in det. Skolan har startat ett tvåspråkighetsprojekt från och med i år och behöver engelskkunnigförstärkning för att få det att rulla. Därför har de också anställt en dryg amerikan som tyvärr passar in på den stereotypi jag har om USA, trots att jag försöker undvika att generalisera och istället ta alla som individer.

Det är roligt att se hur det funkar, och att ha att göra med barn igen efter en lång paus. De är dessutom, vilket jag ur diversitetssynvinkel tycker är lite synd, från välbärgade, skötsamma familjer och gör ett artigt och väluppfostrat intryck. Har tyvärr blivit ledsen flera gånger under de första dagarna då jag märkt att den snällhet de visar ofta möts av ironi av lärarna. Flera använder sig av den billiga metoden att smågöra narr av de som gjort något fel för att visa att man inte vill vara den som gör det. De duktiga sedan tidigare upphöjs ännu mer, antas ha gjort läxan för att de är såna och får privilegieapplåder. Alla lärare gör det inte, men stämningen finns i luften. Ändå är det som helhet en ganska bra stämning i lärarrummet, trots eller kanske tack vare den brokiga skaran av unga festande facebook-addicts (på rasterna), nunnor och typiska 40-års lärarprofiler.

Får lust att påpeka att man sakta (eller ibland fort) förlorar barns respekt och kan vända hela dennes skolattityd mot en om man använder den taktiken. Men håller god min med läraren och försöker istället under mina små stunder med eleverna att vara lika glad mot alla. Jag kanske överdriver, de kanske känner sig uppskattade ändå, men så här reagerar en utan erfarenhet av den riktiga lärarvardagen, men som har stora visioner om hur det borde vara.

Eleverna hade skrivit texter om hurdan en god medborgare skall vara och vad de skulle göra om de var borgmästare. Det märktes att de talat om miljöfrågor eftersom de flesta skrev om att sköta om sin stad och inte skräpa ner. En ville också skapa robotar som kunde hålla sällskap åt gamlingarna och sköta städning (talande, eller hur?!). Många ville skapa jobb och husrum åt alla. Någon påpekade att invandrarna också skulle få jobb. Även om det är lätt att skriva det man vet att läraren vill höra, tänkte jag att en del av den katolska filosofin kanske bidragit till mer ansvarskänsla för sin nästa. Bra så, även om jag inte skulle känna mig hemma med att jobba med en del nunnor i personalen och fler nunnor som bor i samma skolkomplex.

Mera flyt och "du är ju åtminstone snygg"

Äntligen börjar det rulla lite bättre igen efter den tröga första ”alla mina gamla vänner far hem och vad gör jag här”-perioden. Det första som gör det är mina underbara kämppisar, har inte trivts så bra med att vara hemma sedan jag var liten. Solen skiner, våren smeker en och jag glömmer bort att det är sportlovstider i Finland. Har haft sköna dagar med Emma som var här på besök. Dansar senegalesiskt och afrobrasilienskt och njuter av att röra mig på ett mer stimulerande och mer frigörande sätt.

Gällande studierna har jag på något sätt accepterat att ganska mycket är rätt så grundläggande, att det inte kommer att bli min highlight av teoretiskt tänkande. Flera saker är trots den ytliga nivån ändå intressanta - tyvärr dock inte kursen ”utbildningssociologi” som tar upp exempel om blommors anpassning till olika klimat för att förklara socialisering.

Och efter personligt rekord i fyra månader tyst på föreläsningarna har jag åtminstone börjat delta i diskussionerna. Detta tack vare tre saker: 1. Spanskan flyter tillräckligt för att göra sig förstådd, trots att det är långt till att kunna göra de flinka kommentarer jag är bortskämd med att kunna. 2. Har två kurser med samma klass, den trevligaste av alla och har lärt känna dem lite under gruppdiskussionerna. 3. Ämnena vi tar upp i de två bästa kurserna är just det som engagerar mig så kan inte låta bli att ha en åsikt, handlar om integration, invandring och hur öka den interkulturella kompetensen. Kan rekommendera filmen La clase för den som är intresserad av såna frågor.

Förra veckan gick det också lite medströms då en av tjejerna jag i början av hösten tyckt att verkade trevliga och som dessutom är engagerad i miljöfrågor och sånt jag bryr mig om, dök upp på samma ställe som jag två gånger i rad. Plus att jag och Wouters spanska kämppis hunnit bli festkompisar, alltid kul att kunna gå ut med spanjorer. Tack för att en gång slippa vara den som kommer till de orörliga bergen.

Sedan en liten rolig anekdot från förra fredagens utekväll med Sandra (min kämppis) och hennes kompisar. Killen som var med hörde till den väldigt snälla och mjuka sorten. När vi småpratade om det vanliga, hur jag trivdes i Spanien, frågade han om jag saknade min familj. Jag orkade inte dra upp någon kuliss och svarade som det är, att jag inte har så mycket familj kvar. I brist på annat svarade han: ”...pero eres muy guapa” (men du är mycket snygg). Tja, tänkte jag, ett nytt alternativ för den som kommer bort sig när någon talar om död eller annat jobbigt. Småler och forsätter springa mellan besökande bekanta, praktik, föreläsningar, dans och lite fest. Ska tänka på det de dagar känslan av livsansvarstyngd eller "hemlängtan" faller på.

"Hem"längtan

Idag upplevde jag igen en ny sorts känsla av hemlängtan. Den kanske började smyga sig på redan under julen utan att jag märkte det och gjorde sig till känna vissa stunder i Senegal för att nu dyka upp igen. Det är inte fråga om längtan till en fysisk plats som ett hus eller ens en stad, utan efter en bas att höra till. Av att vara en maska i ett nät som känner en och uppskattar en som man är, inte tar en för mer eller mindre.

Det är en trötthet som är summan av brist på närvarande rötter att identifiera sig med, av att behöva ge ett bra intryck inför nya mänskor för att förebygga känslan av obetydlighet, av att behöva motivera sina val med vässade argument och ändå inte bli förstådd av alla som envisas med att förstå, av att vara sin egen vuxen mer än förr.

För ett år sedan kunde jag inte ha hört mig själv säga det, men nu saknar jag att ha rutiner som innefattar möten med mänskor jag känner och tycker om och att göra saker jag vet att jag gör bra. Det är inte fråga om att jag skulle hoppat från enkel och tydlig tillhörighet till en miljö till att driva omkring mitt på havet. Jag har länge undrat vart jag hör mest och gärna tagit mig an nya utmaningar. Men jag har alltid längtat utåt, mot något större, mot en vidare verklighet, något mer än bara vanligt vardagsliv.

Dit har visserligen också hört längtan efter att uträtta något större, vara med och utveckla andra mänskors livssituation, inte bara att se flera ställen. Och det är kanske det jag mer skulle vilja känna är också, att det gör en skillnad att jag är just här, just nu. Mer än att jag har små cirklar jag trivs i och kurser som är ganska intressanta, och gör en del inspirerande som dans eller kompisprat på fritiden.

Det som har börjat slå mig är att jag kanske behöver en bättre bas – eller kanske medvinge, vet inte riktigt – för att orka med mina projekt. För utan en yta att ta ordentligt avstamp ifrån, eller vingar som flyger med en, flyger man inte så att man ser allt det nya ordentligt eller vågar ta tag i och förändra.

Det ”hem” jag längtar till är alltså en blandning av en trygg bas där det finns en plats just för mig, och en miljö som behöver mig för att utvecklas. Det innebär fortfarande inte att jag tror att jag inte borde vara här just nu. Faktum är bara att jag som jag känner nu kanske inte kommer att springa i famnen på alla nya mänskor jag ser för att få en till kompis, och att jag ser fram emot mer professionell utmaning under våren och åtminstone till hösten.

Hyllning till tillsammans är stark-filosofin

Skrivet den 19.12 på väg hem från ett Madrid Jessica redan lämnat någon timme tidigare:

Underligt

på en dag

ett tömt rum

tomma galgar och hyllor

plats för alla

mina kläder och papper

en extra madrass

tillräckligt med lakan

ingen dator ovanpå min

Hade vant mig

vid trängseln

dubbeldisken

”bönor eller inte”-diskussionen

ouppackade väskor

i (det obefintliga) utrymmet mellan sängen och madrassen

parallellsminking

vid smala spegeln

ut- eller insmygning

när den andra sover

byta sömn mot livsfilosofi

mänskoanalyser

delade känslosvall

koncentrationsförsök

i babbelatmosfär

uttalade drömmar

klag- eller glädjetjut

mitt i matlagning

eller kvällstoalett

utan att veta

följder av samboende

med intiution

och tro på att det går

fick jag en

medkämpe en

fackla bredvid min en

handledare ett

ressällskap en

medidealist en

axel och famn

en syster

Det gav mig tillbaka mer av tron på att det alltid är positivt att leva med någon nära sig, någon som ser ens vardag och förstår en i alla situationer. Den självständiga individualisten förespåkas så ofta så man glömmer hur fint gammal hederlig kollektivitet kan vara.

Jag älskar att klara mig själv, att sträva mot mina mål, uppfylla såna, vara oberoende. Men avgörande för att orka sträva är att någon tror på det jag strävar efter, på att jag kommer att klara det. Att någon vill dela mina drömmar, min glädje och min sorg. Att någon bryr sig hur det går på min vandring. Att någon förstår varför jag går som jag går. Att det gör en skillnad för någon att jag är just jag och fortsätter vara det.