"Hem"längtan

Idag upplevde jag igen en ny sorts känsla av hemlängtan. Den kanske började smyga sig på redan under julen utan att jag märkte det och gjorde sig till känna vissa stunder i Senegal för att nu dyka upp igen. Det är inte fråga om längtan till en fysisk plats som ett hus eller ens en stad, utan efter en bas att höra till. Av att vara en maska i ett nät som känner en och uppskattar en som man är, inte tar en för mer eller mindre.

Det är en trötthet som är summan av brist på närvarande rötter att identifiera sig med, av att behöva ge ett bra intryck inför nya mänskor för att förebygga känslan av obetydlighet, av att behöva motivera sina val med vässade argument och ändå inte bli förstådd av alla som envisas med att förstå, av att vara sin egen vuxen mer än förr.

För ett år sedan kunde jag inte ha hört mig själv säga det, men nu saknar jag att ha rutiner som innefattar möten med mänskor jag känner och tycker om och att göra saker jag vet att jag gör bra. Det är inte fråga om att jag skulle hoppat från enkel och tydlig tillhörighet till en miljö till att driva omkring mitt på havet. Jag har länge undrat vart jag hör mest och gärna tagit mig an nya utmaningar. Men jag har alltid längtat utåt, mot något större, mot en vidare verklighet, något mer än bara vanligt vardagsliv.

Dit har visserligen också hört längtan efter att uträtta något större, vara med och utveckla andra mänskors livssituation, inte bara att se flera ställen. Och det är kanske det jag mer skulle vilja känna är också, att det gör en skillnad att jag är just här, just nu. Mer än att jag har små cirklar jag trivs i och kurser som är ganska intressanta, och gör en del inspirerande som dans eller kompisprat på fritiden.

Det som har börjat slå mig är att jag kanske behöver en bättre bas – eller kanske medvinge, vet inte riktigt – för att orka med mina projekt. För utan en yta att ta ordentligt avstamp ifrån, eller vingar som flyger med en, flyger man inte så att man ser allt det nya ordentligt eller vågar ta tag i och förändra.

Det ”hem” jag längtar till är alltså en blandning av en trygg bas där det finns en plats just för mig, och en miljö som behöver mig för att utvecklas. Det innebär fortfarande inte att jag tror att jag inte borde vara här just nu. Faktum är bara att jag som jag känner nu kanske inte kommer att springa i famnen på alla nya mänskor jag ser för att få en till kompis, och att jag ser fram emot mer professionell utmaning under våren och åtminstone till hösten.