Mera flyt och "du är ju åtminstone snygg"

Äntligen börjar det rulla lite bättre igen efter den tröga första ”alla mina gamla vänner far hem och vad gör jag här”-perioden. Det första som gör det är mina underbara kämppisar, har inte trivts så bra med att vara hemma sedan jag var liten. Solen skiner, våren smeker en och jag glömmer bort att det är sportlovstider i Finland. Har haft sköna dagar med Emma som var här på besök. Dansar senegalesiskt och afrobrasilienskt och njuter av att röra mig på ett mer stimulerande och mer frigörande sätt.

Gällande studierna har jag på något sätt accepterat att ganska mycket är rätt så grundläggande, att det inte kommer att bli min highlight av teoretiskt tänkande. Flera saker är trots den ytliga nivån ändå intressanta - tyvärr dock inte kursen ”utbildningssociologi” som tar upp exempel om blommors anpassning till olika klimat för att förklara socialisering.

Och efter personligt rekord i fyra månader tyst på föreläsningarna har jag åtminstone börjat delta i diskussionerna. Detta tack vare tre saker: 1. Spanskan flyter tillräckligt för att göra sig förstådd, trots att det är långt till att kunna göra de flinka kommentarer jag är bortskämd med att kunna. 2. Har två kurser med samma klass, den trevligaste av alla och har lärt känna dem lite under gruppdiskussionerna. 3. Ämnena vi tar upp i de två bästa kurserna är just det som engagerar mig så kan inte låta bli att ha en åsikt, handlar om integration, invandring och hur öka den interkulturella kompetensen. Kan rekommendera filmen La clase för den som är intresserad av såna frågor.

Förra veckan gick det också lite medströms då en av tjejerna jag i början av hösten tyckt att verkade trevliga och som dessutom är engagerad i miljöfrågor och sånt jag bryr mig om, dök upp på samma ställe som jag två gånger i rad. Plus att jag och Wouters spanska kämppis hunnit bli festkompisar, alltid kul att kunna gå ut med spanjorer. Tack för att en gång slippa vara den som kommer till de orörliga bergen.

Sedan en liten rolig anekdot från förra fredagens utekväll med Sandra (min kämppis) och hennes kompisar. Killen som var med hörde till den väldigt snälla och mjuka sorten. När vi småpratade om det vanliga, hur jag trivdes i Spanien, frågade han om jag saknade min familj. Jag orkade inte dra upp någon kuliss och svarade som det är, att jag inte har så mycket familj kvar. I brist på annat svarade han: ”...pero eres muy guapa” (men du är mycket snygg). Tja, tänkte jag, ett nytt alternativ för den som kommer bort sig när någon talar om död eller annat jobbigt. Småler och forsätter springa mellan besökande bekanta, praktik, föreläsningar, dans och lite fest. Ska tänka på det de dagar känslan av livsansvarstyngd eller "hemlängtan" faller på.