Skrivet den 19.12 på väg hem från ett Madrid Jessica redan lämnat någon timme tidigare:
Underligt
på en dag
ett tömt rum
tomma galgar och hyllor
plats för alla
mina kläder och papper
en extra madrass
tillräckligt med lakan
ingen dator ovanpå min
Hade vant mig
vid trängseln
dubbeldisken
”bönor eller inte”-diskussionen
ouppackade väskor
i (det obefintliga) utrymmet mellan sängen och madrassen
parallellsminking
vid smala spegeln
ut- eller insmygning
när den andra sover
byta sömn mot livsfilosofi
mänskoanalyser
delade känslosvall
koncentrationsförsök
i babbelatmosfär
uttalade drömmar
klag- eller glädjetjut
mitt i matlagning
eller kvällstoalett
utan att veta
följder av samboende
med intiution
och tro på att det går
fick jag en
medkämpe en
fackla bredvid min en
handledare ett
ressällskap en
medidealist en
axel och famn
en syster
Det gav mig tillbaka mer av tron på att det alltid är positivt att leva med någon nära sig, någon som ser ens vardag och förstår en i alla situationer. Den självständiga individualisten förespåkas så ofta så man glömmer hur fint gammal hederlig kollektivitet kan vara.
Jag älskar att klara mig själv, att sträva mot mina mål, uppfylla såna, vara oberoende. Men avgörande för att orka sträva är att någon tror på det jag strävar efter, på att jag kommer att klara det. Att någon vill dela mina drömmar, min glädje och min sorg. Att någon bryr sig hur det går på min vandring. Att någon förstår varför jag går som jag går. Att det gör en skillnad för någon att jag är just jag och fortsätter vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar