Igår var jag nära att vandra ut ur klassrummet (ja, klassrum och skolstämning är vad det är!) i protest mot det tidsslöseri vi sitter och går med på under bland annat kursen Educación intercultural. Meningen är att vi som educadores ska få mer beredskap att handskas med mångkulturella klassrum, bli medvetna om hur vår kulturella identitet påverkar vårt lärarskap och hur elevernas kulturbakgrund påverkar dem. Vi ska lära oss att reflektera, bli mindre etnocentriska, mer toleranta och empatiska och kunna sätta oss in bättre i olika sätt att tänka och leva. Och vad är det vi gör?
Tramsar om begrepp och vilka bilder de bäst kunde symboliseras av. Eller om ideal att sträva efter, oproblematiska förenklingar där alla ska vara glada tillsammans. Är interkulturalitet mest lik en sallad, ett pussel eller en gryta? Vilka delar av en person syns ovanför ytan om man liknar honom med ett isberg? Vilka värden borde en interkulturell undervisning innehålla?
Kan funka som en introduktion. Kan funka för att starta diskussioner som sedan kan förankras med teori, med aktuell forskning, intressanta erfarenheter, utmanande case. Men när det aldrig kommer så långt. När vi fortfarande efter två månader tjafsar på samma yta och får i uppgift att lägga ett pussel som föreställer en grupp mänskor från olika världsdelar som håller om en jordglob, då har det gått för långt.
Må så vara att på andra sidan pusslet fanns en ensam mänska i tänkarposition. Att symboliken handlade om att se individen framför gruppen, som i och för sig är en viktigt point. Det kan ändå inte vara så att vi ska sitta där och limma bitar och gå ut kursen utan att ha lärt oss mer än att definiera begreppen och formulera några flummiga mål. Någon skulle väl säga att jag borde vara van med flumpyssel från PF, men när kursen varken innehåller bra konkreta didaktiska exempel eller stödande teorier, då kommer nog klipp och klistra ut genom öronen mer än någonsin tidigare.
Nu har ju då klassen jag och Alice går kursen med redan klagat. Modigt och otypiskt finskt ställde de sig upp förra timmen och framförde sitt missnöje med kursens innehåll. Att den inte ger vad de förväntat sig, att läraren babblar för mycket utan att komma någon vart. Men detta var tyvärr alldeles för svårt för den gråhårige hygglige gubben att ta till sig konstruktivt.
Defensmekanismerna satte igång och där stod han sårad och osäker och bad om konkreta förbättringsförslag. Samtidigt som han inte kan ta emot kritik placerar han sig själv färdigt väldigt lågt, talar om innehållet som om han gjort det i brist på bättre, som om vi kan ta ställning till att det är onödigt (”om ni inte tycker det ger nåt så kom int då”. Han borde väl välja ut det bästa han har att ge och se allt det som viktigt?!
Det känns ledsamt att de flesta kurser jag gått under det här året inte gett mig så mycket. Den bästa kursen jag gått var en ÖPU-kurs om invandring som ordnades utanför vår fakultet med många intressanta föreläsare. Visst kan det vara roligt att en stund känna sig smart som och tycka att något är lätt. Men nog är det ju tusen gånger mer motiverande att utmanas.
Det är verkligen en nackdel med att börja studera på ett språk man kan nästan noll av från början. Att välja grundkurser på grund av språket och sedan bli frustrerad på att inte kunna visa att stoffet nog kunde vara på en svårare nivå. Ur den synvinkeln rekommenderar jag alla som åker i utbyte att studera språket före och våga välja svårare kurser direkt, eller att åka tidigare under studietiden för att inte vara lika kritisk.
Nå, åtminstone kommer jag inte att vara intellektuellt utmattad efter det här året. Ser faktiskt till och med fram emot att börja jobba med gradun i höst, vilket inte är det första man skulle vänta sig efter ett utbytesår. Inget ont som inte för något gott med sig.
