Stumgörande kontrast i hemmasoffan

Möttes för en stund sedan av en kontrast som fick mig att sitta tyst och lyssna, efter dagar av babbel. Satte mig ner och åt min linsrätt med min kämppis Letis kompisar som åt sin hamburgare, tänkte att jag måste väl vara social en stund efter några timmar på rummet – om än på skype och facebook med vänner.

Hade inte känt för att beblanda mig med dem eftersom vissa av Letis kompisar inte alls är min stil och bara får mig att känna mig som om jag borde vara mer ytlig, tala om sport, fest och killkroppar för att passa in. Något jag verkligen inte orkar satsa på att vara, tiden jag anpassade mig så mycket för någon sorts tillfällig popularitet hos mänskor som anser sig vara det tuffaste möjliga är nog över för min del.

Så jag satt där och hörde på beskrivningar av killars utseenden: killar som någon varit med, viljat vara med, absolut inte viljat vara med, eller bara på hurdan typ alla vill ha. När en av dem började kommentera att svarta kunde hon nog inte vara med satsade jag på att skala min mandarin väldigt koncentrerat. Som om profilen vit, småväxt, smal kille med kort hår utan skägg skulle säga något om personen man får överhuvudtaget! Ett annat tema var suckande om eviga förhållandemönster där det rosenröda alltid går över i tristess och att det skulle vara lättare utan dessa enkla, överkåta, alltid sporttalande män.

Mitt i allt kändes den spanska jag nästan dagligen analyserar relationer, studier eller dagens händelser på med Sandra som bortblåst, eller rättare sagt passiviserad. Jag förstod, skrattade med ibland, men sade nästan inget. På svenska hade jag antagligen sagt mer bara för att inte verka osäkrare än jag är, eller t.o.m. kritiserat något av påståendena. Men denna gång fick rollen som lite osäker och tråkig finne duga. Nu har de gått ut och jag återvänt till mitt rum, min musik, min värld.

Leti som är mest olik mig i vår kämppä har jobbat och varit med sin pojkvän så mycket så jag, Sandra och Vero fått lite av en egen trio alla gånger vi suttit och talat på kvällarna. Plus att jag och Sandra – som är mest lika varann - talar om allt som händer oss varje dag, blir glada när den andra kommer hem och koordinerar våra ätanden och kaffanden så vi får ha sällskap. Därför blev kontrasten ännu större när ingen av dem var hemma, och Leti här med sina kompisar.

Detta dessutom efter en vecka full av insiktsgivande diskussioner med extramamma Greta. Kan bara konstatera att jag får vara innerligt tacksam för alla fina vänner jag har som också ser världen och livet som så mycket större och intressantare än att rangordna snyggingar, upprätthålla könsstereotypier och sucka över tråkiga förhållanden. Utan att för det påstå att jag inte intresserar mig för eget och andras utseende eller ibland suckar över killproblem i klassisk tappning.