MadrIdas Madrid

Nu har sistatidsnostalgin börjat. Jag går på min gata i Madrid, förbi dominikanerna som alltid hänger utanför kvartersbaren och internetcafét, de kinesiska sömmerskorna, supermarketen jag alltid går till och kommer fram till gubbarna och gummarna på bänkarna vid plazan intill metron och dragspelsgubben i metron. Jag tycker om våra kvarter, om blandningen av mänskor, enkelheten, livligheten på dagen och tryggheten på natten. Man kan krypa in i dem och slappna av, man kan ge sig ut från dem på upptäcktsfärd i stadens vildare delar.

Jag tycker om att sitta i metron (som jag visserligen nästan hatat ibland när man slösar halva dagen i den) med min musik, dras med så jag knappt kan låta bli att dansa, läsa några sidor i en bra bok, vara på väg för mig själv i staden som blivit min. Jag tycker om måndagar och onsdagar då jag har mina danslektioner. Jag känner äntligen att jag är en i gruppen, att folk räknar med mig där och att dansen blivit ännu mer min sen jag började försiktigt längst bak i salen. Jag känner hur jag blommar när jag dansar, kan inte låta bli att le, så som jag kan göra ofta bara jag hittar mitt element.

Jag tycker om att gå på gatorna i Lavapiés, Tirso de Molina, La Latina. Passera alla mänskor med helt olika bakgrund, liv och drömmar. Dricka marockanskt te, äta indiskt, gå på en spansk copa, känna igen några ord på wolof, känna sig som en främling som passar in, som alla andra. Diskutera framtidsdrömmar med en kompis i en stämning av att allt får va just så där lite blandat, uppsluppet, färggrant, roligt som jag vill se livet.

Jag tycker om att ha massor av små lustiga ställen att gå ut till i Malasaña, med mer eller mindre alternativ musik och mänskor som valt att inte gå till de dyra, kalla neonbelysta pijo-diskoteken. Att dyka in i en värld från en annan, att inte alltid måsta gå till samma plats där de flesta blir ett medeltal av vad de egentligen vill vara.

Jag tycker om parkerna där alla åldrar och socioekonomiska nivåer möts. Där barnen leker, gamlingarna spelar kort eller talar om gamla minnen, familjerna dukar fram söndagslunchen, paren hånglar utom synhåll för familjen de fortfarande bor hos.

Jag tycker om att märka att världen inte behöver vara en instängd trångsynt plats. Att det alltid finns ett val. Att jag kan forma min värld på nytt varje dag.

Jag tycker om att märka att jag nog till slut hittar mina mänskor och händelser var jag än är. Att det finns andra som är intresserade av samma tema, som på kursen om invandring, och som får mig att visa mitt engagemang jag inte direkt kan visa på nya ställen, med nya språk. Att det går att bygga starka bästislika band med någon man känt i bara någon månad.

Jag tycker om att märka att jag kan skapa en nära vänskap och dela med mig av mina viktigaste upplevelser på spanska. Att jag inte längre känner mig hindrad när jag ska fråga om något eller beskriva för mina kämppisar vad som hänt. Att jag förstår vad de berättar utan att tänka på att de talar ett annat språk, att vi hela tiden kommunicerar på ett språk jag inte överhuvudtaget hanterade för 9 månader sedan. Nio månader som för övrigt gått både fort och varit en lång tid – i bemärkelsen förändring och utveckling. Där jag stod när jag kom: utan mamma, utan språk, som nobody och nybörjare, med finska vänner bredvid mig; är någon helt annanstans än där jag står nu.

Jag tycker om att märka att de jag tänker på i Finland inte försvunnit, att de som är viktiga för en finns kvar, om än på olika sätt vid olika tidpunkter.

Jag tycker om att märka att jag kommer upp igen om jag känner mig ledsen. Att jag kan våga låta mig vara ledsen, gråta i metron, sängen eller parken, med vetskapen om att det går över. Att det finns mänskor som bryr sig, var man än är, om man bara låter dem finnas där.

Jag tycker om att komma hem och vara hemma, här. Att gå in till Sandra kl.02 och tala om vad som hänt. Att dela rädslor, sorger, glädje, precis då det dyker upp. Att fastna i samtal om städning eller förhållanden med Vero när man borde läsa. Att trängas i köket och sedan ha sällskap när man äter. Att någon blir glad när man kommer hem, att dela min mat med någon. Att leva med mindre saker och mera mänskor.

Jag tycker om att ha tid att fundera, vara spontan, hjälpa andra och läsa lite mera. Jag längtar efter mer professionella utmaningar, gemensamma projekt med andra, målmedveten utveckling. Är glad att ha haft tid att inse vad jag vill göra och saknar när jag inte gör det. Men jag är rädd för att gå in i stresshjulet igen, den snabba pulsen vid dagens slut som går igenom allt som ännu är kvar att göra. Jag undrar om jag kunde spara lite av min livsstil här. Inte gå in i gamla spår, ta med det att leva som MadrIda gett mig.

Medvetet bortskämd

Jag har alltid vetat att jag är bortskämd, redan som liten skämdes jag ibland över att jag hade så mycket mer leksaker än vissa av mina kompisar. Men mer än det materiella har det handlat om möjligheterna att göra saker, och uppbackningen för att få mod att göra dem. Någon som stöder en och hejar på en när man börjar en ny hobby eller åker på scoutläger första gången. Förstås spelar de ekonomiska realiteterna en stor roll; har man inte råd att åka på läger, hålla på med just den sport man vill eller gå de kurser man vill, så hjälper det inte att ens föräldrar skulle tycka det verkar som en bra idé.

Det här är alltså i sig ingen nyhet, men året i Spanien har ändå gett mig en ännu närmare inblick i hur otroligt lyckligt lottad jag varit och är som kan välja och vraka bland det mesta jag vill uppleva och lära mig. Alla jag bor med måste nämligen t.ex. kämpa mycket hårdare för att ha råd med det vanliga livet och särskilt för att kunna göra något extra som att resa och campa en vecka.

Här finns nämligen inget som heter studiestöd, inte heller avgiftsfri utbildning. Det är få som strävar efter totalt ekonomiskt oberoende från föräldrarna, eftersom stöd från dem för de flesta är en nödvändighet för att kunna studera det och där de vill. Jobbar de går det mesta till hyran, så att jobba för att ha råd med mer än det gör lätt att man försummar sina studier. Man kan söka stipendier, men de tillfaller bara vissa. I och med Bologna-processen ändrar Spanien sin universitetslag så att man inte längre kan söka dessa stipendier utan bara ta studielån. Inte att undra på att studenterna demonstrerar så gott som varje vecka.

Det är speciellt Verónica av de jag bor med som fått mig att fundera på det här. Hon sade en gång att jag haft möjlighet att göra allt jag velat i livet. Att hon haft en bra ungdom, men att det är många saker hon aldrig kunnat pröva på på grund av brist på pengar. I och med krisen har hennes föräldrar dåligt med jobb och därav svårt att ge henne månadspeng för att betala hyran. Något som de lovat henne att hjälpa till med – ett villkor för att hon överhuvudtaget valde att flytta till Madrid och studera istället för att bli kvar i sin hemstad och söka jobb efter gymnasiet.

Hennes sommarjobbspengar tog slut i december efter några månaders hyra. Nu jobbar hon då och då när hon hittar något, men hon vill inte binda sig för mycket för då klarar hon inte ingenjörsstudierna. Det hon insett att är ett måste för att ha flera val i framtiden och för att kunna arbeta med något internationellt är att kunna engelska. Men det är inte så bara utan pengar det heller, kunskap kostar också.

Jag försöker hjäpa henne att söka aupair-jobb i London för sommaren på nätet, men det är lite som en sådan där omöjlig kombination att man redan borde ha det ena för att nå det andra. Vem anställer någon som knappt kan konversera med barnen? Det finns ett alternativ att gå via en spansk organisation som förmedlar aupairs till Storbritannien, men haken är förstås de några hundralapparna man måste punga ut för den garantin de ger en. Har man inget kapital att börja med kan man inte gå den lätta vägen.

Oj vad jag skulle vilja ge henne möjligheten att pröva det hon vill, att inte välja bort av praktiska orsaker. Att få chansen att lära sig mer och därmed öppna fler dörrar för framtiden. Att ge henne samma chanser jag fått att förverkliga mig själv. När hon gråter över att hon kanske inte borde använt 100 euro till att åka och campa till Portugal med sina kompisar utan bara satsat på studierna och billig mat, då fylls också mina ögon med tårar. Jag övertygar henne om att hon har rätt att leva, att hon måste få ha roligt också. Att jag ska hjälpa henne att söka jobb på engelska, att hon inte ska ge upp utan fortsätta kämpa för det hon vill göra. Att det ska gå.

Det här är förstås bara en av oändliga historier om orättvisor, om situationer då man ifrågasätter varför en inte skulle vara värd samma som en annan. Det är klart att Vero har tusen gånger fler valmöjligheter än t.ex. mina vänner i Senegal, och att det på en global skala inte är särskilt synd om henne alls. Men när man bor med någon ett år och lär känna varann lite som systrar, då tar det extra hårt i en att sitta där med sina studiestöd, erasmusstipendium och månadspengar från pappa + egna sommarjobbspengar med en Senegalresa bakom bakom sig i januari och trösta den andra som inte vet om hon kommer att ha råd med hyran då den ska betalas.

Antar att det är dessa stunder som hjälper en extra mycket att minnas att vara ödmjuk och tacksam för det man fått och får, att inte haka upp sig på det man inte får för tillfället. Som motiverar en att ge vidare av det stöd man själv fått, att uppmuntra andra och ge av sin tid, att inte anse sig ha för bråttom för att finnas där för de som är nära en. Än en gång går tankarna till mamma och allt hon satsade på mig. Den insatsen vill jag försöka ge vidare åt de jag möter.