Medvetet bortskämd

Jag har alltid vetat att jag är bortskämd, redan som liten skämdes jag ibland över att jag hade så mycket mer leksaker än vissa av mina kompisar. Men mer än det materiella har det handlat om möjligheterna att göra saker, och uppbackningen för att få mod att göra dem. Någon som stöder en och hejar på en när man börjar en ny hobby eller åker på scoutläger första gången. Förstås spelar de ekonomiska realiteterna en stor roll; har man inte råd att åka på läger, hålla på med just den sport man vill eller gå de kurser man vill, så hjälper det inte att ens föräldrar skulle tycka det verkar som en bra idé.

Det här är alltså i sig ingen nyhet, men året i Spanien har ändå gett mig en ännu närmare inblick i hur otroligt lyckligt lottad jag varit och är som kan välja och vraka bland det mesta jag vill uppleva och lära mig. Alla jag bor med måste nämligen t.ex. kämpa mycket hårdare för att ha råd med det vanliga livet och särskilt för att kunna göra något extra som att resa och campa en vecka.

Här finns nämligen inget som heter studiestöd, inte heller avgiftsfri utbildning. Det är få som strävar efter totalt ekonomiskt oberoende från föräldrarna, eftersom stöd från dem för de flesta är en nödvändighet för att kunna studera det och där de vill. Jobbar de går det mesta till hyran, så att jobba för att ha råd med mer än det gör lätt att man försummar sina studier. Man kan söka stipendier, men de tillfaller bara vissa. I och med Bologna-processen ändrar Spanien sin universitetslag så att man inte längre kan söka dessa stipendier utan bara ta studielån. Inte att undra på att studenterna demonstrerar så gott som varje vecka.

Det är speciellt Verónica av de jag bor med som fått mig att fundera på det här. Hon sade en gång att jag haft möjlighet att göra allt jag velat i livet. Att hon haft en bra ungdom, men att det är många saker hon aldrig kunnat pröva på på grund av brist på pengar. I och med krisen har hennes föräldrar dåligt med jobb och därav svårt att ge henne månadspeng för att betala hyran. Något som de lovat henne att hjälpa till med – ett villkor för att hon överhuvudtaget valde att flytta till Madrid och studera istället för att bli kvar i sin hemstad och söka jobb efter gymnasiet.

Hennes sommarjobbspengar tog slut i december efter några månaders hyra. Nu jobbar hon då och då när hon hittar något, men hon vill inte binda sig för mycket för då klarar hon inte ingenjörsstudierna. Det hon insett att är ett måste för att ha flera val i framtiden och för att kunna arbeta med något internationellt är att kunna engelska. Men det är inte så bara utan pengar det heller, kunskap kostar också.

Jag försöker hjäpa henne att söka aupair-jobb i London för sommaren på nätet, men det är lite som en sådan där omöjlig kombination att man redan borde ha det ena för att nå det andra. Vem anställer någon som knappt kan konversera med barnen? Det finns ett alternativ att gå via en spansk organisation som förmedlar aupairs till Storbritannien, men haken är förstås de några hundralapparna man måste punga ut för den garantin de ger en. Har man inget kapital att börja med kan man inte gå den lätta vägen.

Oj vad jag skulle vilja ge henne möjligheten att pröva det hon vill, att inte välja bort av praktiska orsaker. Att få chansen att lära sig mer och därmed öppna fler dörrar för framtiden. Att ge henne samma chanser jag fått att förverkliga mig själv. När hon gråter över att hon kanske inte borde använt 100 euro till att åka och campa till Portugal med sina kompisar utan bara satsat på studierna och billig mat, då fylls också mina ögon med tårar. Jag övertygar henne om att hon har rätt att leva, att hon måste få ha roligt också. Att jag ska hjälpa henne att söka jobb på engelska, att hon inte ska ge upp utan fortsätta kämpa för det hon vill göra. Att det ska gå.

Det här är förstås bara en av oändliga historier om orättvisor, om situationer då man ifrågasätter varför en inte skulle vara värd samma som en annan. Det är klart att Vero har tusen gånger fler valmöjligheter än t.ex. mina vänner i Senegal, och att det på en global skala inte är särskilt synd om henne alls. Men när man bor med någon ett år och lär känna varann lite som systrar, då tar det extra hårt i en att sitta där med sina studiestöd, erasmusstipendium och månadspengar från pappa + egna sommarjobbspengar med en Senegalresa bakom bakom sig i januari och trösta den andra som inte vet om hon kommer att ha råd med hyran då den ska betalas.

Antar att det är dessa stunder som hjälper en extra mycket att minnas att vara ödmjuk och tacksam för det man fått och får, att inte haka upp sig på det man inte får för tillfället. Som motiverar en att ge vidare av det stöd man själv fått, att uppmuntra andra och ge av sin tid, att inte anse sig ha för bråttom för att finnas där för de som är nära en. Än en gång går tankarna till mamma och allt hon satsade på mig. Den insatsen vill jag försöka ge vidare åt de jag möter.