MadrIdas Madrid

Nu har sistatidsnostalgin börjat. Jag går på min gata i Madrid, förbi dominikanerna som alltid hänger utanför kvartersbaren och internetcafét, de kinesiska sömmerskorna, supermarketen jag alltid går till och kommer fram till gubbarna och gummarna på bänkarna vid plazan intill metron och dragspelsgubben i metron. Jag tycker om våra kvarter, om blandningen av mänskor, enkelheten, livligheten på dagen och tryggheten på natten. Man kan krypa in i dem och slappna av, man kan ge sig ut från dem på upptäcktsfärd i stadens vildare delar.

Jag tycker om att sitta i metron (som jag visserligen nästan hatat ibland när man slösar halva dagen i den) med min musik, dras med så jag knappt kan låta bli att dansa, läsa några sidor i en bra bok, vara på väg för mig själv i staden som blivit min. Jag tycker om måndagar och onsdagar då jag har mina danslektioner. Jag känner äntligen att jag är en i gruppen, att folk räknar med mig där och att dansen blivit ännu mer min sen jag började försiktigt längst bak i salen. Jag känner hur jag blommar när jag dansar, kan inte låta bli att le, så som jag kan göra ofta bara jag hittar mitt element.

Jag tycker om att gå på gatorna i Lavapiés, Tirso de Molina, La Latina. Passera alla mänskor med helt olika bakgrund, liv och drömmar. Dricka marockanskt te, äta indiskt, gå på en spansk copa, känna igen några ord på wolof, känna sig som en främling som passar in, som alla andra. Diskutera framtidsdrömmar med en kompis i en stämning av att allt får va just så där lite blandat, uppsluppet, färggrant, roligt som jag vill se livet.

Jag tycker om att ha massor av små lustiga ställen att gå ut till i Malasaña, med mer eller mindre alternativ musik och mänskor som valt att inte gå till de dyra, kalla neonbelysta pijo-diskoteken. Att dyka in i en värld från en annan, att inte alltid måsta gå till samma plats där de flesta blir ett medeltal av vad de egentligen vill vara.

Jag tycker om parkerna där alla åldrar och socioekonomiska nivåer möts. Där barnen leker, gamlingarna spelar kort eller talar om gamla minnen, familjerna dukar fram söndagslunchen, paren hånglar utom synhåll för familjen de fortfarande bor hos.

Jag tycker om att märka att världen inte behöver vara en instängd trångsynt plats. Att det alltid finns ett val. Att jag kan forma min värld på nytt varje dag.

Jag tycker om att märka att jag nog till slut hittar mina mänskor och händelser var jag än är. Att det finns andra som är intresserade av samma tema, som på kursen om invandring, och som får mig att visa mitt engagemang jag inte direkt kan visa på nya ställen, med nya språk. Att det går att bygga starka bästislika band med någon man känt i bara någon månad.

Jag tycker om att märka att jag kan skapa en nära vänskap och dela med mig av mina viktigaste upplevelser på spanska. Att jag inte längre känner mig hindrad när jag ska fråga om något eller beskriva för mina kämppisar vad som hänt. Att jag förstår vad de berättar utan att tänka på att de talar ett annat språk, att vi hela tiden kommunicerar på ett språk jag inte överhuvudtaget hanterade för 9 månader sedan. Nio månader som för övrigt gått både fort och varit en lång tid – i bemärkelsen förändring och utveckling. Där jag stod när jag kom: utan mamma, utan språk, som nobody och nybörjare, med finska vänner bredvid mig; är någon helt annanstans än där jag står nu.

Jag tycker om att märka att de jag tänker på i Finland inte försvunnit, att de som är viktiga för en finns kvar, om än på olika sätt vid olika tidpunkter.

Jag tycker om att märka att jag kommer upp igen om jag känner mig ledsen. Att jag kan våga låta mig vara ledsen, gråta i metron, sängen eller parken, med vetskapen om att det går över. Att det finns mänskor som bryr sig, var man än är, om man bara låter dem finnas där.

Jag tycker om att komma hem och vara hemma, här. Att gå in till Sandra kl.02 och tala om vad som hänt. Att dela rädslor, sorger, glädje, precis då det dyker upp. Att fastna i samtal om städning eller förhållanden med Vero när man borde läsa. Att trängas i köket och sedan ha sällskap när man äter. Att någon blir glad när man kommer hem, att dela min mat med någon. Att leva med mindre saker och mera mänskor.

Jag tycker om att ha tid att fundera, vara spontan, hjälpa andra och läsa lite mera. Jag längtar efter mer professionella utmaningar, gemensamma projekt med andra, målmedveten utveckling. Är glad att ha haft tid att inse vad jag vill göra och saknar när jag inte gör det. Men jag är rädd för att gå in i stresshjulet igen, den snabba pulsen vid dagens slut som går igenom allt som ännu är kvar att göra. Jag undrar om jag kunde spara lite av min livsstil här. Inte gå in i gamla spår, ta med det att leva som MadrIda gett mig.