onsdag 19 augusti 2009

Solig livsprognos med plötsliga regnskurar


Så kom den igen

grävde sig in

under skinnet nånstans

där huden var mest

genomtränglig

sårbar


spred sig som en

tyngd i

bröst i ögon

mage leende


väderlekens

kombinationssymbol

moln-sol-regndroppe

som kan bli

ösregn


där ensam söker skydd

förgäves

efter att ha negligerat

ofarliga droppar

på solskenspromenad



Cyklar leende

längs kajen möter

mänskor jag vill

får vara

nära, dela med


känner nån tror

på mej

jag kan göra nåt

behövs


dansar fram min iver

skapar platser

som är mina



Men inget hindrar

stunderna då

tyngden kryper

igenom drar ner

överrumplar

mej


någon kanske

inte dök upp

något kanske

inte gick som jag trodde

blev symbol för

allts förgänglighet


något kanske

var så fint

jag ville dela det

men inte

kunde


men allt kanske

tillochmed

gick som någon

tänkt det skulle


och ändå

öser regnet

i mitt bröst

mina ögon


ibland

även

i det nya livets

soliga väderprognos

torsdag 23 juli 2009

I mötet med historien och framtiden


Måste bara konstatera i all sin enkelhet, att den här korta tiden i Åbo har varit precis vad jag behövde just nu. Mycket mer rätt än jag kunde föreställa mig vid avskedet i Spanien, då en värld åter skulle lämnas och packas ihop i asken, ni vet.

Har fått komma till något bekant, tryggt, med vänner som förstår mig precis i min föränderlighet, som dyker in i min stämning och delar den med mig, tätar skyddsnätet efter en tid av glesare maskor i Madrid långt från min bas.

Dessutom har det, i motsats till vad många tror när man talar om att tömma sin mammas lägenhet, varit en fin resa till min historia och bakgrund, som fått vävas starkare samman med min mammas. Jag har grävt i skrymslena i hennes skrivbordslådor, sett på foton från hennes ungdomstid, läst gamla brev och våra lappar till varandra. Jag har valt bland hennes saker det jag vill spara för att minnas och ha med mig senare. Jag har läst oändligt många artiklar, protokoll, intyg, material som handlar om hennes stora engagemang för jämnställdhet och att vara kvinna i en mansdominerad yrkesbransch, och för svenskan i Finland – ett språk hon själv inte föddes till utan valde att identifiera sig med. Jag har fått vara nära henne och lära känna henne bättre, sidor jag förstås känt till, men kanske nu sett på med andra ännu nyfiknare ögon. Förstått mer och känt en ny sorts, djupare beundran.

Det är klart att denna djupdykning väcker saknad, längtan efter att få dela ännu mer erfarenheter med henne - hjältinnan jag ser upp till och den lilla mänskan som sökt sin väg och hittade den. Men det stärker ändå mer än det tynger. Nu vet jag ännu klarare. Det här var min mamma, min kontext, min solida grund. Sådan här är hon, med mig och i mig.


Att ha gått genom hennes livsverk ger mig möjlighet att bära det vidare, på mitt sätt. En del som minnen, som en fascinerande berättelse om en stark person, men mycket som direkt inspiration, som råd, som lärdomar, som sporre, som uppmuntran, som drivkraft att orka kämpa – för något bättre och rättvisare, och för att själv få vara lycklig. Att se möjligheten att göra något, ta den och tro på sig själv. Att våga bryta mönster och hitta nya vägar och stå för dem. Och mest av allt bara genom att vara den jag blivit med hennes förmåga att ge, förstå, dela med, lyfta och stå i bredd med de som stod henne nära.

Kombinationen av att ha fått mötas med mamma och känna av skyddsnätet av vänner i hemmamiljön har gett mig lugn och styrka. Min bas känns helare och jag känner mig nu redo för att anta utmaningen Helsingfors, forskningsjobb, gradu, andra fritidsengagemang och lite nya mänskor – allez, on est parti!

torsdag 16 juli 2009

Oaser på ökenvandringen


I öknen känns

alla väder tydligare

solen gassar natten

biter kallt

vinden sliter

med en och syner

av oaser lockar med

förtrollande kraft

lovar milda stunder i

lummig grönska

hängmatta

och glittrande källor


Man springer

tappar packning

och väderstreck

dansar av tanken på

mjuk vila

tills palmens konturer

bleknar och törsten

bränner av dansen


Inser sakta livet

är vägen är inte

paradisoas eller

slumrig drömsömn

är vaken vandring är

regn och sol

källor finns gömda

där andra också

stannar

fyller sin flaska

delar på skuggan


Men oasen kan

bara leva

inom mig då jag

inte försöker lappa

förlusten av de gamla

med nya syner

utan låter tidigare

oaser bli palmer

sjöar i

min egen

fredag 19 juni 2009

Blandat + önskelista på lärdomar

Blandade kommentarer:

- Jag tror inte dans någonsin kommer att sluta ingå som en viktig del av mig och mitt liv. Jag kan gå in trött, sur, ledsen, irriterad på en danslektion eller en brasiliensk bar, och efter 15 min svänger och shakar hela jag och leendet bara spricker upp i mitt ansikte. Senegalesiskt, brasilienskt och mer tål att upptäckas.


- Kommer tyvärr inte att kunna delta i avslutningsuppträdandet med den senegalesiska dansgruppen, men tröstar mig med faktumet att jag skulle varit en av de sex som fått delta för att de kan koreografierna. Orsaken att jag inte kan delta väger också upp grejen, åker med min bästa vän här, Alice från Italien, till Marocko min sista helg innan hemresan.


- Hade några positiva upplevelser med att dansa merengue och bachata och känna mig a gusto med partnern. Men fortfarande har jag svårt att släppa loss med alla som bjuder upp på grund av min avvaktande mur som granskar vem som dansar för att dansa och vem som söker extra närhet.


- I sökandet efter au pair jobb åt Vero på nätet höll det på att gå riktigt illa. Skulle inte juristen och mammas flicka-rollen i mig vaknat hade vi troligen betalat in 500 euro till en fejk agency för att Vero skulle kunna få ett visum snabbt för att åka till en fejk mamma i Kalifornien. Fejkmamman hade sin fejkade f.d. aupair fixad på facebook och allt. Skrämmande och obehagligt att inse att personer man börjat se frmaför sig inte finns. Desillusionerade men ändå mest lättade av att inte gått på det började vi igår om från noll.


- Tycker det ska bli intressant att se vart jag kommer att rikta in mig för eventuella kommande volontärarbeten, både Sydamerika (Brasilien, fast tveksam pga nytt språk igen) och Afrika lockar. Nästa år får utvisa.


Lista på vad jag skulle vilja lära mig (mer) om när jag återvänder, under nästa år eller inom en nära framtid:


  • dans!
  • flerspråkighets- och interkulturalitets didaktik – från medvetandegörande teori till hur det kan funka på riktigt
  • utvecklingsarbete, verktyg för att ev. kunna ge mig in i ”utbildning för alla”-kampen
  • arbete inom medborgarorganisationer (får se ännu vilka)
  • säkerhet i lärarrollen
  • bli mer ekologisk + mindre materialist och sätta in mig mer i processerna bakom det jag konsumerar
  • sjunga så att jag kunde dra en sång nu och då med en barngrupp på ett läger, liva upp stämningen där det behövs el.likn. INTE under några som helst omständigheter för att bli sångare.
  • SPRÅK: flyt i rostiga finskan, upprätthålla, utveckla spanskan, kanske pröva portugisiska
  • teater: använda min kreativitet, få uttrycka sig i roll, ha roligt och få scensäkerhet
  • och så det mest abstrakta: trygg i mig själv var jag än är och vad jag än gör


Det här är förstås en dröm och vision som aldrig blir färdig och där jag säkert inte ens kommer att påbörja vissa delar. Men det känns bra att ha uttryckt mina önskningar. Kan åtminstone inte klaga på att jag inte har saker jag skulle vilja göra. Som det brukar för mig gäller det mera att fokusera och inte försöka med allt parallellt. En del har femårsplaner eller nyårslöften, det här är min återvändo-nära-framtidsplan.


Om 12 dagar landar jag i Finland. Lite rädd är jag för hemkomstchocken och att tomrummet efter mamma ska slå mig hårt en stund. Men tror nog det rätar upp sig snabbt ifall det gör. Har en lägerjobbsvecka som distraherar och aktiverar mig i början. Och det finns så mycket jag är ivrig på ”hemma” också. Träffa alla er underbara vänner för det första! Hasta pronto cariños!

You took my letters but you ain’t gonna sing my life


This song is dedicated to the man who took my bag containing my diary:

Du tog mina ord

mina fångade ögonblick

min nedplitade ångest

mina hemligaste drömmar

lyckorus och litenhetskänsla


Du tog de första tecknen

svart på vitt om en förlorad mor

en nyfunnen framtidstro

sammavåglängdsmöten

oförklarade besvikelser

borttappad gemenskap

skyddsnätslängtan

en syster vid min sida

spraktande drivkraft

guldkorn i vardagen


att få vara pusselbit

överväldigande romantik

som nästan dränker

vänskap som lyfter

flyger med över hustaken

jakten på mig själv

i en kappsäck med en hemadress


Men du ville inte åt det

mina ögonblick

gör inte dina bättre

mina sorger lindrar

inte dina

mina solstrålar lyser

inte in i ditt hjärta


Det enda förenande språket

massproducerade tecken

medel för att ta sig fram

utan berättelser

utan uttryck


Dem får du

om du behövde dem så mycket

men fast du har mina ord

blir de aldrig dina

mina minnen

formar mig

också utan de starka toppar och dalar

som de svart på vitt fångade stunderna

skulle erbjudit


Mina ord lever i mig

och det är fortfarande

jag som sjunger min sång

söndag 31 maj 2009

MadrIdas Madrid

Nu har sistatidsnostalgin börjat. Jag går på min gata i Madrid, förbi dominikanerna som alltid hänger utanför kvartersbaren och internetcafét, de kinesiska sömmerskorna, supermarketen jag alltid går till och kommer fram till gubbarna och gummarna på bänkarna vid plazan intill metron och dragspelsgubben i metron. Jag tycker om våra kvarter, om blandningen av mänskor, enkelheten, livligheten på dagen och tryggheten på natten. Man kan krypa in i dem och slappna av, man kan ge sig ut från dem på upptäcktsfärd i stadens vildare delar.

Jag tycker om att sitta i metron (som jag visserligen nästan hatat ibland när man slösar halva dagen i den) med min musik, dras med så jag knappt kan låta bli att dansa, läsa några sidor i en bra bok, vara på väg för mig själv i staden som blivit min. Jag tycker om måndagar och onsdagar då jag har mina danslektioner. Jag känner äntligen att jag är en i gruppen, att folk räknar med mig där och att dansen blivit ännu mer min sen jag började försiktigt längst bak i salen. Jag känner hur jag blommar när jag dansar, kan inte låta bli att le, så som jag kan göra ofta bara jag hittar mitt element.

Jag tycker om att gå på gatorna i Lavapiés, Tirso de Molina, La Latina. Passera alla mänskor med helt olika bakgrund, liv och drömmar. Dricka marockanskt te, äta indiskt, gå på en spansk copa, känna igen några ord på wolof, känna sig som en främling som passar in, som alla andra. Diskutera framtidsdrömmar med en kompis i en stämning av att allt får va just så där lite blandat, uppsluppet, färggrant, roligt som jag vill se livet.

Jag tycker om att ha massor av små lustiga ställen att gå ut till i Malasaña, med mer eller mindre alternativ musik och mänskor som valt att inte gå till de dyra, kalla neonbelysta pijo-diskoteken. Att dyka in i en värld från en annan, att inte alltid måsta gå till samma plats där de flesta blir ett medeltal av vad de egentligen vill vara.

Jag tycker om parkerna där alla åldrar och socioekonomiska nivåer möts. Där barnen leker, gamlingarna spelar kort eller talar om gamla minnen, familjerna dukar fram söndagslunchen, paren hånglar utom synhåll för familjen de fortfarande bor hos.

Jag tycker om att märka att världen inte behöver vara en instängd trångsynt plats. Att det alltid finns ett val. Att jag kan forma min värld på nytt varje dag.

Jag tycker om att märka att jag nog till slut hittar mina mänskor och händelser var jag än är. Att det finns andra som är intresserade av samma tema, som på kursen om invandring, och som får mig att visa mitt engagemang jag inte direkt kan visa på nya ställen, med nya språk. Att det går att bygga starka bästislika band med någon man känt i bara någon månad.

Jag tycker om att märka att jag kan skapa en nära vänskap och dela med mig av mina viktigaste upplevelser på spanska. Att jag inte längre känner mig hindrad när jag ska fråga om något eller beskriva för mina kämppisar vad som hänt. Att jag förstår vad de berättar utan att tänka på att de talar ett annat språk, att vi hela tiden kommunicerar på ett språk jag inte överhuvudtaget hanterade för 9 månader sedan. Nio månader som för övrigt gått både fort och varit en lång tid – i bemärkelsen förändring och utveckling. Där jag stod när jag kom: utan mamma, utan språk, som nobody och nybörjare, med finska vänner bredvid mig; är någon helt annanstans än där jag står nu.

Jag tycker om att märka att de jag tänker på i Finland inte försvunnit, att de som är viktiga för en finns kvar, om än på olika sätt vid olika tidpunkter.

Jag tycker om att märka att jag kommer upp igen om jag känner mig ledsen. Att jag kan våga låta mig vara ledsen, gråta i metron, sängen eller parken, med vetskapen om att det går över. Att det finns mänskor som bryr sig, var man än är, om man bara låter dem finnas där.

Jag tycker om att komma hem och vara hemma, här. Att gå in till Sandra kl.02 och tala om vad som hänt. Att dela rädslor, sorger, glädje, precis då det dyker upp. Att fastna i samtal om städning eller förhållanden med Vero när man borde läsa. Att trängas i köket och sedan ha sällskap när man äter. Att någon blir glad när man kommer hem, att dela min mat med någon. Att leva med mindre saker och mera mänskor.

Jag tycker om att ha tid att fundera, vara spontan, hjälpa andra och läsa lite mera. Jag längtar efter mer professionella utmaningar, gemensamma projekt med andra, målmedveten utveckling. Är glad att ha haft tid att inse vad jag vill göra och saknar när jag inte gör det. Men jag är rädd för att gå in i stresshjulet igen, den snabba pulsen vid dagens slut som går igenom allt som ännu är kvar att göra. Jag undrar om jag kunde spara lite av min livsstil här. Inte gå in i gamla spår, ta med det att leva som MadrIda gett mig
.

lördag 9 maj 2009

Medvetet bortskämd

Jag har alltid vetat att jag är bortskämd, redan som liten skämdes jag ibland över att jag hade så mycket mer leksaker än vissa av mina kompisar. Men mer än det materiella har det handlat om möjligheterna att göra saker, och uppbackningen för att få mod att göra dem. Någon som stöder en och hejar på en när man börjar en ny hobby eller åker på scoutläger första gången. Förstås spelar de ekonomiska realiteterna en stor roll; har man inte råd att åka på läger, hålla på med just den sport man vill eller gå de kurser man vill, så hjälper det inte att ens föräldrar skulle tycka det verkar som en bra idé.

Det här är alltså i sig ingen nyhet, men året i Spanien har ändå gett mig en ännu närmare inblick i hur otroligt lyckligt lottad jag varit och är som kan välja och vraka bland det mesta jag vill uppleva och lära mig. Alla jag bor med måste nämligen t.ex. kämpa mycket hårdare för att ha råd med det vanliga livet och särskilt för att kunna göra något extra som att resa och campa en vecka.

Här finns nämligen inget som heter studiestöd, inte heller avgiftsfri utbildning. Det är få som strävar efter totalt ekonomiskt oberoende från föräldrarna, eftersom stöd från dem för de flesta är en nödvändighet för att kunna studera det och där de vill. Jobbar de går det mesta till hyran, så att jobba för att ha råd med mer än det gör lätt att man försummar sina studier. Man kan söka stipendier, men de tillfaller bara vissa. I och med Bologna-processen ändrar Spanien sin universitetslag så att man inte längre kan söka dessa stipendier utan bara ta studielån. Inte att undra på att studenterna demonstrerar så gott som varje vecka.

Det är speciellt Verónica av de jag bor med som fått mig att fundera på det här. Hon sade en gång att jag haft möjlighet att göra allt jag velat i livet. Att hon haft en bra ungdom, men att det är många saker hon aldrig kunnat pröva på på grund av brist på pengar. I och med krisen har hennes föräldrar dåligt med jobb och därav svårt att ge henne månadspeng för att betala hyran. Något som de lovat henne att hjälpa till med – ett villkor för att hon överhuvudtaget valde att flytta till Madrid och studera istället för att bli kvar i sin hemstad och söka jobb efter gymnasiet.

Hennes sommarjobbspengar tog slut i december efter några månaders hyra. Nu jobbar hon då och då när hon hittar något, men hon vill inte binda sig för mycket för då klarar hon inte ingenjörsstudierna. Det hon insett att är ett måste för att ha flera val i framtiden och för att kunna arbeta med något internationellt är att kunna engelska. Men det är inte så bara utan pengar det heller, kunskap kostar också.

Jag försöker hjäpa henne att söka aupair-jobb i London för sommaren på nätet, men det är lite som en sådan där omöjlig kombination att man redan borde ha det ena för att nå det andra. Vem anställer någon som knappt kan konversera med barnen? Det finns ett alternativ att gå via en spansk organisation som förmedlar aupairs till Storbritannien, men haken är förstås de några hundralapparna man måste punga ut för den garantin de ger en. Har man inget kapital att börja med kan man inte gå den lätta vägen.

Oj vad jag skulle vilja ge henne möjligheten att pröva det hon vill, att inte välja bort av praktiska orsaker. Att få chansen att lära sig mer och därmed öppna fler dörrar för framtiden. Att ge henne samma chanser jag fått att förverkliga mig själv. När hon gråter över att hon kanske inte borde använt 100 euro till att åka och campa till Portugal med sina kompisar utan bara satsat på studierna och billig mat, då fylls också mina ögon med tårar. Jag övertygar henne om att hon har rätt att leva, att hon måste få ha roligt också. Att jag ska hjälpa henne att söka jobb på engelska, att hon inte ska ge upp utan fortsätta kämpa för det hon vill göra. Att det ska gå.

Det här är förstås bara en av oändliga historier om orättvisor, om situationer då man ifrågasätter varför en inte skulle vara värd samma som en annan. Det är klart att Vero har tusen gånger fler valmöjligheter än t.ex. mina vänner i Senegal, och att det på en global skala inte är särskilt synd om henne alls. Men när man bor med någon ett år och lär känna varann lite som systrar, då tar det extra hårt i en att sitta där med sina studiestöd, erasmusstipendium och månadspengar från pappa + egna sommarjobbspengar med en Senegalresa bakom bakom sig i januari och trösta den andra som inte vet om hon kommer att ha råd med hyran då den ska betalas.

Antar att det är dessa stunder som hjälper en extra mycket att minnas att vara ödmjuk och tacksam för det man fått och får, att inte haka upp sig på det man inte får för tillfället. Som motiverar en att ge vidare av det stöd man själv fått, att uppmuntra andra och ge av sin tid, att inte anse sig ha för bråttom för att finnas där för de som är nära en. Än en gång går tankarna till mamma och allt hon satsade på mig. Den insatsen vill jag försöka ge vidare åt de jag möter.

onsdag 29 april 2009

Ny klipp och klistra-dimension på nonsenskurs

Igår var jag nära att vandra ut ur klassrummet (ja, klassrum och skolstämning är vad det är!) i protest mot det tidsslöseri vi sitter och går med på under bland annat kursen Educación intercultural. Meningen är att vi som educadores ska få mer beredskap att handskas med mångkulturella klassrum, bli medvetna om hur vår kulturella identitet påverkar vårt lärarskap och hur elevernas kulturbakgrund påverkar dem. Vi ska lära oss att reflektera, bli mindre etnocentriska, mer toleranta och empatiska och kunna sätta oss in bättre i olika sätt att tänka och leva. Och vad är det vi gör?


Tramsar om begrepp och vilka bilder de bäst kunde symboliseras av. Eller om ideal att sträva efter, oproblematiska förenklingar där alla ska vara glada tillsammans. Är interkulturalitet mest lik en sallad, ett pussel eller en gryta? Vilka delar av en person syns ovanför ytan om man liknar honom med ett isberg? Vilka värden borde en interkulturell undervisning innehålla?


Kan funka som en introduktion. Kan funka för att starta diskussioner som sedan kan förankras med teori, med aktuell forskning, intressanta erfarenheter, utmanande case. Men när det aldrig kommer så långt. När vi fortfarande efter två månader tjafsar på samma yta och får i uppgift att lägga ett pussel som föreställer en grupp mänskor från olika världsdelar som håller om en jordglob, då har det gått för långt.


Må så vara att på andra sidan pusslet fanns en ensam mänska i tänkarposition. Att symboliken handlade om att se individen framför gruppen, som i och för sig är en viktigt point. Det kan ändå inte vara så att vi ska sitta där och limma bitar och gå ut kursen utan att ha lärt oss mer än att definiera begreppen och formulera några flummiga mål. Någon skulle väl säga att jag borde vara van med flumpyssel från PF, men när kursen varken innehåller bra konkreta didaktiska exempel eller stödande teorier, då kommer nog klipp och klistra ut genom öronen mer än någonsin tidigare.


Nu har ju då klassen jag och Alice går kursen med redan klagat. Modigt och otypiskt finskt ställde de sig upp förra timmen och framförde sitt missnöje med kursens innehåll. Att den inte ger vad de förväntat sig, att läraren babblar för mycket utan att komma någon vart. Men detta var tyvärr alldeles för svårt för den gråhårige hygglige gubben att ta till sig konstruktivt.


Defensmekanismerna satte igång och där stod han sårad och osäker och bad om konkreta förbättringsförslag. Samtidigt som han inte kan ta emot kritik placerar han sig själv färdigt väldigt lågt, talar om innehållet som om han gjort det i brist på bättre, som om vi kan ta ställning till att det är onödigt (”om ni inte tycker det ger nåt så kom int då”. Han borde väl välja ut det bästa han har att ge och se allt det som viktigt?!


Det känns ledsamt att de flesta kurser jag gått under det här året inte gett mig så mycket. Den bästa kursen jag gått var en ÖPU-kurs om invandring som ordnades utanför vår fakultet med många intressanta föreläsare. Visst kan det vara roligt att en stund känna sig smart som och tycka att något är lätt. Men nog är det ju tusen gånger mer motiverande att utmanas.


Det är verkligen en nackdel med att börja studera på ett språk man kan nästan noll av från början. Att välja grundkurser på grund av språket och sedan bli frustrerad på att inte kunna visa att stoffet nog kunde vara på en svårare nivå. Ur den synvinkeln rekommenderar jag alla som åker i utbyte att studera språket före och våga välja svårare kurser direkt, eller att åka tidigare under studietiden för att inte vara lika kritisk.


Nå, åtminstone kommer jag inte att vara intellektuellt utmattad efter det här året. Ser faktiskt till och med fram emot att börja jobba med gradun i höst, vilket inte är det första man skulle vänta sig efter ett utbytesår. Inget ont som inte för något gott med sig.

söndag 12 april 2009

Stumgörande kontrast i hemmasoffan



Möttes för en stund sedan av en kontrast som fick mig att sitta tyst och lyssna, efter dagar av babbel. Satte mig ner och åt min linsrätt med min kämppis Letis kompisar som åt sin hamburgare, tänkte att jag måste väl vara social en stund efter några timmar på rummet – om än på skype och facebook med vänner.

Hade inte känt för att beblanda mig med dem eftersom vissa av Letis kompisar inte alls är min stil och bara får mig att känna mig som om jag borde vara mer ytlig, tala om sport, fest och killkroppar för att passa in. Något jag verkligen inte orkar satsa på att vara, tiden jag anpassade mig så mycket för någon sorts tillfällig popularitet hos mänskor som anser sig vara det tuffaste möjliga är nog över för min del.

Så jag satt där och hörde på beskrivningar av killars utseenden: killar som någon varit med, viljat vara med, absolut inte viljat vara med, eller bara på hurdan typ alla vill ha. När en av dem började kommentera att svarta kunde hon nog inte vara med satsade jag på att skala min mandarin väldigt koncentrerat. Som om profilen vit, småväxt, smal kille med kort hår utan skägg skulle säga något om personen man får överhuvudtaget! Ett annat tema var suckande om eviga förhållandemönster där det rosenröda alltid går över i tristess och att det skulle vara lättare utan dessa enkla, överkåta, alltid sporttalande män.

Mitt i allt kändes den spanska jag nästan dagligen analyserar relationer, studier eller dagens händelser på med Sandra som bortblåst, eller rättare sagt passiviserad. Jag förstod, skrattade med ibland, men sade nästan inget. På svenska hade jag antagligen sagt mer bara för att inte verka osäkrare än jag är, eller t.o.m. kritiserat något av påståendena. Men denna gång fick rollen som lite osäker och tråkig finne duga. Nu har de gått ut och jag återvänt till mitt rum, min musik, min värld.

Leti som är mest olik mig i vår kämppä har jobbat och varit med sin pojkvän så mycket så jag, Sandra och Vero fått lite av en egen trio alla gånger vi suttit och talat på kvällarna. Plus att jag och Sandra – som är mest lika varann - talar om allt som händer oss varje dag, blir glada när den andra kommer hem och koordinerar våra ätanden och kaffanden så vi får ha sällskap. Därför blev kontrasten ännu större när ingen av dem var hemma, och Leti här med sina kompisar.

Detta dessutom efter en vecka full av insiktsgivande diskussioner med extramamma Greta. Kan bara konstatera att jag får vara innerligt tacksam för alla fina vänner jag har som också ser världen och livet som så mycket större och intressantare än att rangordna snyggingar, upprätthålla könsstereotypier och sucka över tråkiga förhållanden. Utan att för det påstå att jag inte intresserar mig för eget och andras utseende eller ibland suckar över killproblem i klassisk tappning.

fredag 3 april 2009

I dansen finns leendet

Länge sen nån

sa det typiska

du + evigt leende

= sant

men nu


svettig i all

rörelse jag kan

frammana kännande

alla rytmer leda

mig i festvirvlar för

snabba för

tanken för

levande för

maskin på max men


precis så jag

- i dröm och verklighet -

hittar mig på

dansfester jag aldrig

gått till

förenad på brinnande

våglängd med dansare jag inte

känt förr


glädjeyra med

intensitet som sväv

på förälskelsemoln

väcker ur

vilsenhetsidet det nästan

fåniga leendet som oftast

hört till de oundvikliga

favoritsmyckena


gör nuet euforiskt

längtansfritt

måndag 30 mars 2009

Längtan till det otypiska


I en verklighet

där brottningsmatch mellan

att vilja vara dansgolvsdrottning

och att inte gå upp på den typiska barens

typiska dansgolv med en

typisk drink i handen


längtar jag till dimensionen med


levande skratt, världslighet kombinerat med

medvetenhet, varm empati,

gemenskap, hopslagna kloka huvuden

professionell kamp mot

en lite bättre värld


där man


lyfter varann och flyger

över brottningsmatchen

nuddar det typiska

vinkar åt de andra fåglarna

som också tröttnat på dammen

och satt horisonten som gräns

fredag 27 mars 2009

Sommar och saknadsvåg


Sommaren har kommit. Träd som ickebiologen inte vet vilka de är blommar i rosa skimmer. Sitter i en park och pustar ut efter länk i solen. Idag är en av de dagar då jag slås av en plötslig saknad och längtan efter dig. Dina kramar, din förståelse, dina ömma och uppmuntrande ord, värmen från vårt starka, ständigt närvarande band.


Det är inte fråga om att jag inte skulle klara mig, och ofta är jag förvånad över hur bra det går. Men de gånger du fattas mig är känslan precis lika stark som för sex månader sedan. Och vetskapen om att aldrig kunna förändra det sveper över mig som vågor som får mig att förlora fästet för en stund, för att sedan nå bottnen med fötterna igen, gå upp ur vattnet och lägga mig att torka i solen.

Idealist javisst


Jag ser ut över klassen.


Önskar jag kunde


sända energipilar åt alla unga högtsträvande själar som kämpar med att passa in i skolans många mönster.


Fråga han i hörnet, som antagligen inte gör läxorna fär att ingen väntar sig det och som alltid får höra att han inte satsar, vad han tycker om och vill satsa på.


Säga åt henne som utpekats som sämst i engelska att hon visst kan lära sig, fråga hur hon minns saker bäst.


Säga åt den duktiga flicktruppen att slappna av och minnas att lyssna på vad de vill göra, inte bli pliktmaskiner och leva för andra.


Lyssna på varje elevs önskningar och påminna dem om att alla är lika viktiga – inte bara applådera för de duktiga enligt trad.modellen.


Öppna deras ögon så de inte i prestationsbrådskan snubblar förbi sina klasskompisar som de kan lära sig av.


Jag ser ut över klassen.


Hoppas jag ska minnas, orka och kunna säga det åt min egen klass. Aldrig bli för blind för de mänskor jag får vara med och handleda under en bit av deras livsväg.


--------------------------


Och så några kommentarer från den iakttagande idealisten. I den här visserligen rätt så välfungerande skolan handlar det ständigt om att peka ut de duktiga och stämpla elever enligt vad de kan bra och dåligt så de säkert ska fortsätta i samma riktning. Man undrar om de lärare som gör det faktiskt vill ha en förändring då de gör så: ”hon kan engelska dåligt så hon förstod nog inte vad vi gick genom just”. Eller vill man vara snäppet häftigare kan man göra som vissa och stämpla hela klassen som tråkig direkt.


Det handlar mycket om resultat och goda eller dåliga prickar i boken. På något som kallas ”tutoría” visar 11-åringarna upp scheman över hur mycket och nära de studerar hemma och delar med sig av studiemetoder. Under matpausen på två timmar har de övervakad egenstudietimme. Nyligen introducerades även ett trivselregelschema där de som inte följer dem får dåliga prickar vilket gör att klassen blir utan duktighetspris i slutet av veckan.


En lärare tar nog ändå priset. Sittande bakåtlutad bakom katedern ropar han åt eleverna att jobba och ger dem lite extra inspiration att skapa konst genom att hacka några gånger med linjalen i bordet. Eleverna kommer sedan upp med sina teckningar en och en och blir bedömda med siffror. Flera återvänder snopna till pulpeten med en 6:a eller 7:a – så mycket för den fantasin. Kanske imitationsövningarna i teckneboken (!) kan väga upp det?


Det där med att försöka minska reproduktionen av snäva könsroller kan vi också glömma ganska långt. Den unga generationens lärare innehåller nämligen några aktiva upprätthållare av dem, så gråtande småpojkar uppmanas vara starka män och snygga tjejer på facebook är vad man kommenterar på pausen.


Det finns även lärare som vill att man ska fungera som en assistentmaskin som tar över då annat måste fixas, som inte får planera och använda sin kreativitet på förhand, utan som ska finnas tillhands då det passar bäst. Denna maskin ska även gärna vara aktiv utan att avbryta den pågående lektionen och ha god telepatisk förmåga om vad som komma skall, eftersom detta aldrig stämmer ihop med det som eventuellt lyckats överenskommas.


Men allt är inte så illa, det finns guldkornslärare och inslag. Och eleverna själva är härliga med massor av potential. Mitt favoritinslag var när eleverna visade sin medvetenhet och kommenterade det orätta i att i en nyhet peka ut etniciteten hos de som slagits ifall de inte är spanska. Det andra var när vi föreställde olika karaktärer och alla levde sig in i det för fullt. Mera elevaktivitet och drama och mindre röd poängpenna åt skolfolket!

onsdag 18 februari 2009

Skola med nunnor och ironi

Jag och Alice, den enda finlandssvenskan jag har med mig nuförtiden, har börjat praktik på en katolsk halvprivat skola. Vi skall vara där sex veckor för att auskultera samt lära barnen engelska alltid då det går att klämma in det. Skolan har startat ett tvåspråkighetsprojekt från och med i år och behöver engelskkunnigförstärkning för att få det att rulla. Därför har de också anställt en dryg amerikan som tyvärr passar in på den stereotypi jag har om USA, trots att jag försöker undvika att generalisera och istället ta alla som individer.

Det är roligt att se hur det funkar, och att ha att göra med barn igen efter en lång paus. De är dessutom, vilket jag ur diversitetssynvinkel tycker är lite synd, från välbärgade, skötsamma familjer och gör ett artigt och väluppfostrat intryck. Har tyvärr blivit ledsen flera gånger under de första dagarna då jag märkt att den snällhet de visar ofta möts av ironi av lärarna. Flera använder sig av den billiga metoden att smågöra narr av de som gjort något fel för att visa att man inte vill vara den som gör det. De duktiga sedan tidigare upphöjs ännu mer, antas ha gjort läxan för att de är såna och får privilegieapplåder. Alla lärare gör det inte, men stämningen finns i luften. Ändå är det som helhet en ganska bra stämning i lärarrummet, trots eller kanske tack vare den brokiga skaran av unga festande facebook-addicts (på rasterna), nunnor och typiska 40-års lärarprofiler.


Får lust att påpeka att man sakta (eller ibland fort) förlorar barns respekt och kan vända hela dennes skolattityd mot en om man använder den taktiken. Men håller god min med läraren och försöker istället under mina små stunder med eleverna att vara lika glad mot alla. Jag kanske överdriver, de kanske känner sig uppskattade ändå, men så här reagerar en utan erfarenhet av den riktiga lärarvardagen, men som har stora visioner om hur det borde vara.

Eleverna hade skrivit texter om hurdan en god medborgare skall vara och vad de skulle göra om de var borgmästare. Det märktes att de talat om miljöfrågor eftersom de flesta skrev om att sköta om sin stad och inte skräpa ner. En ville också skapa robotar som kunde hålla sällskap åt gamlingarna och sköta städning (talande, eller hur?!). Många ville skapa jobb och husrum åt alla. Någon påpekade att invandrarna också skulle få jobb. Även om det är lätt att skriva det man vet att läraren vill höra, tänkte jag att en del av den katolska filosofin kanske bidragit till mer ansvarskänsla för sin nästa. Bra så, även om jag inte skulle känna mig hemma med att jobba med en del nunnor i personalen och fler nunnor som bor i samma skolkomplex.

Mera flyt och "du är ju åtminstone snygg"

Äntligen börjar det rulla lite bättre igen efter den tröga första ”alla mina gamla vänner far hem och vad gör jag här”-perioden. Det första som gör det är mina underbara kämppisar, har inte trivts så bra med att vara hemma sedan jag var liten. Solen skiner, våren smeker en och jag glömmer bort att det är sportlovstider i Finland. Har haft sköna dagar med Emma som var här på besök. Dansar senegalesiskt och afrobrasilienskt och njuter av att röra mig på ett mer stimulerande och mer frigörande sätt.

Gällande studierna har jag på något sätt accepterat att ganska mycket är rätt så grundläggande, att det inte kommer att bli min highlight av teoretiskt tänkande. Flera saker är trots den ytliga nivån ändå intressanta - tyvärr dock inte kursen ”utbildningssociologi” som tar upp exempel om blommors anpassning till olika klimat för att förklara socialisering.


Och efter personligt rekord i fyra månader tyst på föreläsningarna har jag åtminstone börjat delta i diskussionerna. Detta tack vare tre saker: 1. Spanskan flyter tillräckligt för att göra sig förstådd, trots att det är långt till att kunna göra de flinka kommentarer jag är bortskämd med att kunna. 2. Har två kurser med samma klass, den trevligaste av alla och har lärt känna dem lite under gruppdiskussionerna. 3. Ämnena vi tar upp i de två bästa kurserna är just det som engagerar mig så kan inte låta bli att ha en åsikt, handlar om integration, invandring och hur öka den interkulturella kompetensen. Kan rekommendera filmen La clase för den som är intresserad av såna frågor.

Förra veckan gick det också lite medströms då en av tjejerna jag i början av hösten tyckt att verkade trevliga och som dessutom är engagerad i miljöfrågor och sånt jag bryr mig om, dök upp på samma ställe som jag två gånger i rad. Plus att jag och Wouters spanska kämppis hunnit bli festkompisar, alltid kul att kunna gå ut med spanjorer. Tack för att en gång slippa vara den som kommer till de orörliga bergen.

Sedan en liten rolig anekdot från förra fredagens utekväll med Sandra (min kämppis) och hennes kompisar. Killen som var med hörde till den väldigt snälla och mjuka sorten. När vi småpratade om det vanliga, hur jag trivdes i Spanien, frågade han om jag saknade min familj. Jag orkade inte dra upp någon kuliss och svarade som det är, att jag inte har så mycket familj kvar. I brist på annat svarade han: ”...pero eres muy guapa” (men du är mycket snygg). Tja, tänkte jag, ett nytt alternativ för den som kommer bort sig när någon talar om död eller annat jobbigt.
Småler och forsätter springa mellan besökande bekanta, praktik, föreläsningar, dans och lite fest. Ska tänka på det de dagar känslan av livsansvarstyngd eller "hemlängtan" faller på.

måndag 2 februari 2009

"Hem"längtan

Idag upplevde jag igen en ny sorts känsla av hemlängtan. Den kanske började smyga sig på redan under julen utan att jag märkte det och gjorde sig till känna vissa stunder i Senegal för att nu dyka upp igen. Det är inte fråga om längtan till en fysisk plats som ett hus eller ens en stad, utan efter en bas att höra till. Av att vara en maska i ett nät som känner en och uppskattar en som man är, inte tar en för mer eller mindre.


Det är en trötthet som är summan av brist på närvarande rötter att identifiera sig med, av att behöva ge ett bra intryck inför nya mänskor för att förebygga känslan av obetydlighet, av att behöva motivera sina val med vässade argument och ändå inte bli förstådd av alla som envisas med att förstå, av att vara sin egen vuxen mer än förr.

För ett år sedan kunde jag inte ha hört mig själv säga det, men nu saknar jag att ha rutiner som innefattar möten med mänskor jag känner och tycker om och att göra saker jag vet att jag gör bra. Det är inte fråga om att jag skulle hoppat från enkel och tydlig tillhörighet till en miljö till att driva omkring mitt på havet. Jag har länge undrat vart jag hör mest och gärna tagit mig an nya utmaningar. Men jag har alltid längtat utåt, mot något större, mot en vidare verklighet, något mer än bara vanligt vardagsliv.

Dit har visserligen också hört längtan efter att uträtta något större, vara med och utveckla andra mänskors livssituation, inte bara att se flera ställen. Och det är kanske det jag mer skulle vilja känna är också, att det gör en skillnad att jag är just här, just nu. Mer än att jag har små cirklar jag trivs i och kurser som är ganska intressanta, och gör en del inspirerande som dans eller kompisprat på fritiden.


Det som har börjat slå mig är att jag kanske behöver en bättre bas – eller kanske medvinge, vet inte riktigt – för att orka med mina projekt. För utan en yta att ta ordentligt avstamp ifrån, eller vingar som flyger med en, flyger man inte så att man ser allt det nya ordentligt eller vågar ta tag i och förändra.


Det ”hem” jag längtar till är alltså en blandning av en trygg bas där det finns en plats just för mig, och en miljö som behöver mig för att utvecklas. Det innebär fortfarande inte att jag tror att jag inte borde vara här just nu. Faktum är bara att jag som jag känner nu kanske inte kommer att springa i famnen på alla nya mänskor jag ser för att få en till kompis, och att jag ser fram emot mer professionell utmaning under våren och åtminstone till hösten.

Hyllning till tillsammans är stark-filosofin

Skrivet den 19.12 på väg hem från ett Madrid Jessica redan lämnat någon timme tidigare:


Underligt

på en dag

ett tömt rum

tomma galgar och hyllor

plats för alla

mina kläder och papper

en extra madrass

tillräckligt med lakan

ingen dator ovanpå min


Hade vant mig

vid trängseln

dubbeldisken

”bönor eller inte”-diskussionen

ouppackade väskor

i (det obefintliga) utrymmet mellan sängen och madrassen

parallellsminking

vid smala spegeln

ut- eller insmygning

när den andra sover


byta sömn mot livsfilosofi

mänskoanalyser

delade känslosvall

koncentrationsförsök

i babbelatmosfär

uttalade drömmar

klag- eller glädjetjut

mitt i matlagning

eller kvällstoalett


utan att veta

följder av samboende

med intiution

och tro på att det går

fick jag en

medkämpe en

fackla bredvid min en

handledare ett

ressällskap en

medidealist en

axel och famn

en syster


Det gav mig tillbaka mer av tron på att det alltid är positivt att leva med någon nära sig, någon som ser ens vardag och förstår en i alla situationer. Den självständiga individualisten förespåkas så ofta så man glömmer hur fint gammal hederlig kollektivitet kan vara.

Jag älskar att klara mig själv, att sträva mot mina mål, uppfylla såna, vara oberoende. Men avgörande för att orka sträva är att någon tror på det jag strävar efter, på att jag kommer att klara det. Att någon vill dela mina drömmar, min glädje och min sorg. Att någon bryr sig hur det går på min vandring. Att någon förstår varför jag går som jag går. Att det gör en skillnad för någon att jag är just jag och fortsätter vara det.