Ett frimärke till himlen

Alla färger, mänskor, platser, rytmer, ord, dofter, ljud, smaker och stämningar jag upplever får mig att bubbla av nya intryck jag vill berätta om för de som känner mig från förr. Jag vill beskriva hur jag lever och känner här. Krediten på min telefon har tagit slut flera gånger på grund av mina många babbelsamtal till Finland.

Men det är ändå något som fattas, som om jag inte lyckas uttrycka allt det jag vill dela med mig av. Jag vill ju berätta för dig mamma. Jag vill att du ska se den vackra parken nära oss med alla fina blommor du skulle älska. Jag vill att du ska skratta med mig åt mina klantanden på spanska och vara stolt över de gånger jag lyckas konversera. Jag vill analysera mänskorna jag lär känna tillsammans med dig, att du skall veta hurdana mänskor som blir mina vänner. Jag vill att du ska förstå mig när jag inte orkar med allt nytt och uppmuntra mig att försöka igen som du brukade. Jag vill att du skall veta om allt roligt jag gör och att vi skall oja oss åt spanska krångligheter tillsammans. Jag vill att du skall se hur jag klarar mig bra på nya ställen, så som du lärt mig att göra. Jag önskar det fanns frimärken till himlen.

När jag går för mig själv i mänskovimlet på gator och i metrogångar känner jag mig samtidigt stor och liten. Stor för att jag vet att jag klarar mig, och att jag insett att det finns de som vill en väl var man än hamnar. Liten för att det känns som om jag måste vara stor nu. Jag undrar om jag någonsin får vara liten som jag fick med dig mamma. Vem skall paja mig när jag känner mig vilsen och fylla mig med trygghet bara genom att vara där? Vem skall förklara byråkrati och påpeka etikettregler för mig? Vem skall förstå min person och stöda mina val som du?

Jag vet att mina underbara vänner, mina släktingar, min pappa och din man sträcker ut sina händer beredda att fånga mig om jag faller. Jag vet att genom att pussla ihop alla kärleksbitar omkring mig har jag en språngbräda som för mig långt. Jag vet att livet ger så länge man är öppen att ta emot. Men det är svårt att se strukturen framför sig när den självklara grundpelaren rasat. Var är mina rötter? Hur ser min familj ut? Vart åker jag när jag åker hem? Det är svårt att anpassa sig till att inte ha en mamma att tala med och tala om. Att säga ”min mamma brukade också laga god mat”, eller liknande, när folk talar om sina mammor.

Jag antar att det gäller att minnas att hemkänslan jag byggt upp med dig inte behöver försvinna. Att allt du gett mig finns i mig och gör mig till den jag är. Med den självkänsla du utvecklat hos mig kan jag skapa ett hem där jag är för tillfället. Med den kärlek du lärt mig att dela kan jag bygga relationer som ger mig en familjegemenskap. Med alla minnen av dig har jag kvar mina rötter. Jag får bara lita på att det inte behövs brev eller telefoner för att du skall veta hur jag har det.