Necesito para poder vivir

Es necesito para poder vivir, är det jag kan uppfatta av vad han sjunger i radion. Men vad som är det nödvändiga för att leva hör jag inte. För mig är det nog just nu att vara här och ha tusen nya små mål för varje dag. Och att genomföra dem tillsammans med Jessica och Marina, att hela tiden omgivas av glatt, livfullt sällskap. Att inte stanna upp i ett vakuum och försöka skapa mening i livet själv. Jag känner också värmen av den stora, fina mobiliseringen av tankar, kramar, stöd och tröst nå ända hit som en påminnelse om att jag hör någonstans, att det gör en skillnad hur jag mår, och att det finns de som tar emot mig om jag faller. Det behövs, särskilt nu då en av ens rötter försvunnit ur bilden.

Allt har rullat på med ett otroligt tempo idag. Vi började med språktest för alla 800 erasmusar och fick nödvändig info om var vi ska registrera oss och sådant. Jag gillade första intrycket av de spanska kvinnliga lärarna, verkade vara tuffa och ha glimten i ögat. Efter testet småpratade vi med en del andra utisar, två estniska flickor och en finlandssvensk tjej – den lilla världen snurrar fort runt. Många verkade kunna mycket mer spanska än vi, men man fick ändå känslan av att man inte är ensam i den nya båten. Vi gick till kafeterian för att skaffa lite energi för att orka vidare och fick erfara ett lustigt biljettsystem där man betalar för det man ska ha i en maskin och sedan går fram med lappen till disken. Praktiskt, när man lärt sig vad allt betyder.

Universitetsområdet är verkligen stort, fakultetsbyggnad efter fakultetsbyggnad och studenter som vimlar åt alla håll. Som en egen liten värld. Vi åkte till och med metro från fakulteten där vi haft testet till vår lilla egna fakultet CES Don Bosco. Den internationella koordinatorn Miriam vi sökte var inte där, men istället ramlade vi över en vänlig lärare som talade skaplig engelska och erbjöd sig att ringa Miriam. Vips hade vi en träff med henne några timmar senare.

Nästa steg var dagens internetsession, som blev hälften billigare än igår, men med lite kinesiska utmaningar i datorinställningarna istället. Jag hade hela tiden gått och funderat på när jag skulle komma hem kring begravningen, och nu fick jag resan bokad, torsdag till torsdag 18-25 september. Omvälvande beslut, men skönt att ha bestämt något. Nu vet jag att då blir tid för att möta innebörden av att mamma är borta på ett verkligare och påtagligare sätt än här. Jag tror jag behöver det, även om det nästan kommer att vara lite skrämmande att åka hem för att göra det. Men visst känner jag här också hela tiden i mig att något fattas. Det är som om jag är igång, skrattar, resonerar, babblar, diskuterar allvar, organiserar, planerar, övar nya ord, men ändå är en liten del av mig inte riktigt med. Det är den inre elden som kämpar för att orka med, som glöder sakta istället för att flamma upp, som den i vanliga fall gör i nya spännande situationer. Det är Tindra som sover medan Duktiga Ida är på språng. Men jag är inte orolig, jag vet att Tindra sakta kommer att vakna igen. Tills dess får jag uppleva och socialisera så gott det går utan henne.

Dagen slutar inte här. Efter en uppfriskande persika åkte jag iväg för att träffa Ivan och se på rummet i hans lägenhet jag funderar på att hyra. Jag försökte ringa honom, skickade sedan ett sms och satte mig ner vid metrostationen och väntade. Kvarterets tuffis-tonårskillar hade kvällsmöte vid stationen och jag försökte slappna av till den ljumma brisen medan jag anade en inställd träff. En kvart senare svarade Ivan att han ännu är på jobb och vi måste ses senare. Jag smiter snabbt förbi killgänget och ner i metron igen, som om jag alltid brukar komma upp ur metrogångarna för att pausa på bänkarna utanför.

I det jag för tillfället kallar “hemma” höll Marina på att laga mat som på beställning. Vi hann med en snabb gemensam pasta- och hysterifnissstund innan jag och Jessica rusade iväg mot träffen med Miriam och Marina mot flygfältet för en tripp till sin cariño som befinner sig i sitt hemland Marocko just nu. Jag är glad att hon tar vara på möjligheten att se varifrån han kommer, sånt är viktigt. Någon förnuftig mänska kunde säkert tycka det är en konstig tidpunkt just då hon kommit till Madrid, men vad ska man sitta och vänta på perfekta tidpunkter för? Lev nu istället.

Jag och Jessica träffade en trevlig Miriam och fick veta allt möjligt som vi redan visste, och lite som gjorde oss ännu råddigare. Som det ska vara med andra ord. Vi kommer troligen inte att kunna läsa sociologi på en annan fakultet eftersom alla credits vi får endast skall komma från CES Don Bosco. Jag försökte förklara att jag redan läst all pedagogik jag behöver och verkligen skulle vara intresserad av sociologi. Hon lovade kolla, men bad oss ändå välja kurser vid deras fakutlet just in case...Hon märkte min övervarvsambition och försökte ta ner oss på jorden och lära oss realism, att varken vänta oss eller ta på oss för mycket. Samtidigt berättade hon ändå hur långa, tunga dagar det är vid universiteten här och att vi ska leva loppan nu i september innan allvaret börjar. Hm. Frågan är nu dels om vi ska gå språkkurs 3h/dag eller 4h/vecka efter att första språkkursen tar slut, dels vilka och och vilken mängd av pedagogikkurserna vi ska ta. Morgondagens researchtema är säkrat.

No comprendas NADA NADA NADA? frågade gubben i kiosken igår när vi stod som frågetecken på andra sidan glasrutan. Idag känner jag ändå att jag förstår lite, det kunde vara otydligare och omöjligare. Parallellerna till franskan är många, utmaningen blir att börja producera fullständigare meningar själv snart. Jag blir ivrig att lära mig mera och ser fram emot kursen som börjar nästa onsdag.

Efter en chokladcroissant, ett glas mjölk, lationrytmer från radion och en stund av eftertanke är det dags att lägga sig innan jag somnar på tangetbordet. Imorgon fortsätter att göra-listan, och på kvällen blir det Fiesta Bienvenida för alla erasmusar. Veckoslutets program blir att kolla in vad det egentligen är för stad vi bosatt oss i. Hittills är vi mest bekanta med metrogångarna, universitetsområdet och Goya, kvarteret där vi bor.