Förra tisdagen trodde jag allt slutligen började vända mot en stabilt postivare riktning. Men nej, det är nog bergochdalbana som skall åkas, inga snälltåg här inte.
Efter min vilsenhetssvacka hade jag ett sällsynt bra sammavåglängdsmöte med en kille jag lärt känna via Jessica. Vi förenades i vår känsla av att inte riktigt hitta våra mänskor och vägar här ännu. Av att ibland känna oss för gamla på kurserna eller allmänt i Erasmus-jee-festa-bubblan. Varje sak vi talade om blev på hälft för nästa intressanta tema. Vi kände igen oss i den andras berättelser och hade mitt i allt någon som förstod precis vad man menade att tala med. Äntligen någon som också funderar på sådant som jag, som är och vill vara medveten om vad som händer och hur vi påverkas och påverkar vår omvärld.
Vi skulle ses snart sade vi. Jag for hem och packade till Italien, nöjd över en ny vänskap jag väntat på. En helt annan än flera av de ytliga man skaffar sig i sitt nätverksvirkande här.
Italien var skönt och lugnt. Många bra pratstunder med Stephanie, och ett vackert varmt Florens att vandra runt i. Det var också roligt att märka att jag saknade spanskan och hemvanheten i Madrid. Med grannlandet som kontrast blev skillnaden mellan totalturisten och utbytesstuderanden mer framträdande.
På väg tillbaka till vardagen kollade jag med sammavåglängsvännen när vi skulle fortsätta våra intressanta diskussioner. Jag skrev, ringde nästa dag och dagen därpå. Men inte ett pip till svar. Jag kommer inte att gå med på den enkla lösningen att han bara medvetet dissar mig förrän jag får det bevisat. Han får lov att ha tappat telefonen, åkt på resa och glömt den hemma, eller något. Men den här ovissheten att mitt i allt tappa något man just klamrat sig fast vid, kör mig för tillfället igen ner i dalen. Motivationen till att pröva sig fram mot nya vänner är inte precis högre när man just tappat bort en av den sorten som inte växer på träd.
Visst, det kan ju hända att den naturliga förklaringen uppenbarar sig, men att inte veta om det blir imorgon, i april eller aldrig är väldigt frustrerande. Situationens symbolik ger det trista en större dimension: Du känner dig vilsen utan ditt vanliga nätverk. Du vet inte riktigt vart du skall vända dig bland alla möjligheter. Många är trevliga men prickarna på i:en fattas ändå. Du träffar en som känner lika och förstår dig. Du tappar bort personen och allt nollas. Du är tröttare än tidigare på att söka dig fram, och påminnelsen om hur bra det kan fungera med någon gör dig mer pessimistisk till att hitta sådana var som helst.
Jag funderar på mina känslosvall och undrar vilka faktorer som ingår i summan. Både det att tvingas gå sin egen väg utan att stanna upp och fråga mamma om något, och det att hela omgivningen är ny, är säkert med och skapar bergochdalbanan. Det är därmed inte så att jag skulle ogilla min vardag här. Tvärtom är det mesta intressant eller roligt: kurserna, språket, stämningen med kämppisarna, spanska kulturglimtar, DANSKURSER, nya personligheter och storstadsliv. Men innanför börjar jag bli trött. Det skulle få räcka med prövningar just nu. Jag tar gärna emot en riktigt värmande vändpunkt snart. En tid då man inte behöver fundera och analysera ens person och situation så mycket, utan bara kan känna att man trivs med hur man lever för stunden.
Jag satsar på att den tiden kommer snart. Fortsätter göra allt jag tycker är intressant här även om det känns som om en del av mig kanske inte är med hela tiden. Jag litar på att det för eller senare kommer fler möjligheter till djupare kontakter, eller andra bergstoppar. Men om någon av er blev tveksam så ångrar jag på inget sätt att jag lever här just nu. Att stanna ett år känns dessutom skönt, som att jag kommer att få skörda frukten av att hålla på med sökpusslandet just nu.
4 kommentarer:
Hej gumman min, åh, jag känner igen mig i så mycket av vad du skrev i förra inlägget och i detta om att vara på utbyte. Jag hade själv liknande besvikelser i början som du har, över att inte hitta vänner som man kan dela allt med. Jag fick inga djupa kontakter eller under vistelsen vilket jag ännu kan sörja lite över. Men tillika har jag lärt mig att det kanske är okej ändå eftersom jag har så många här hemma. Jag hade en fantastisk upplevelse ändå, och jag fick en kontakt till Johanna som är alldeles speciell och så glad att hon var med, även om man ibland kände att man borde vart ensam. Jag hoppas att du inte fastnar för mycket i denna besvikelsedal just nu,utan är dig själv och kommer de djupa kontakterna så kommer de. Du vet ju att sånt kommer naturligt och kan inte tvingas fram. Jag tänker på dig och så är glad över vår fina kontakt!
Jättekram
Tack vännen! Vad fint att ha dig med i mina känslor. Jag vet ju att jag inte är ensam med att känna sånt, och att det blir bättre, OCH att jag har alla fantastiska vänner hemma. Jättekram till dig också!
du kommer o hitta såna typer, ja hoppas typen ifråga har nån vettig orsak ti att förvinna... ja menar personer som du växer inte uppe på träd..o hans moka om int han ville lära känna dig..
tänker på dig.
o stör mig sååå mycket att du måste vara där, fast jag vet att det är skitbra men av enbart egoistiska orsaker sku ja vilja ha dig här,krama o skratta o tala tillsammans. är så glad att vi hittade varann denna sommar.
men ja tror det bllir bra, det ju så i början o mycket har ju gått bra.. ja hade det extremt tungt i malmö.mådde skitdåligt i ett halvår. men ja hade inte de sociala kontakterna alls. ja tror de kommer bli bra.o du kommer nog hitta människor.. bergodalbanan stabiliseras nog.
KRAAAM.
tack Ida!! ja vill ju tro på att de så, o ren känns de på väg uppåt för stunden. han hörde dessutom av sej, så för tillfället e mysteriet löst. skönt att int va den enda som känner sej orpo ibland! o ja, synd att va så långt bort, vi får se till att ses när ja e i finland igen!! puss!
Skicka en kommentar